Scen: Ex på Örebro Teater
Recension, Scen torsdag, januari 27th, 2022Örebro Teater
Premiär 25 jan 2022
Ex
Manus, regi och dramatisering: Marius von Mayenburg
Översättning: Magnus Lindman
Scenografi och kostym: Ninna Tersman
Medverkande: Emma Broomé, Andreas Kundler och Hanna Lekander.
Nyskrivet. Realistiskt och avskalat. En lång, grå soffa och tre personer.
Med pålagda skratt kunde det ha blivit en av tusende ”sitcoms” som vi matas med från amerikansk teve. Men här sitter skratten ihop med skam och skuld – med oförlösta liv, ja liv som gått i stå.
Det är tysken Marius von Mayenburg som skrivit direkt för den svenska Riksteatern och Örebro Teater får hänga på med en svit föreställningar där ”egna produkten” (för att tala idrottsspråk!) Hanna Lekander repeterat in en av rollerna. Först som sist – hon skäms inte för sig.
Ex blir faktiskt en slags pendang till senaste uppsättningen, Vem är rädd för Virginia Woolf? på Örebro Teater: Ett gift par som får oväntat besök och deras komplicerade förhållande både utmanas och får en publik. I Ex ser vi paret som betydligt yngre och placerade i en samtid med vår egen.
von Mayenburg borde kanske inse att han inte gör det lätt för sig i den konkurrens vi i Sverige är bortskämda med. Nära till Ibsen men framför allt med kanoner som Lars Norén och inte minst Ingmar Bergman och hans Scener ur ett äktenskap.
Tysken hävdar sig ändå väl i konkurrensen. Jag fastnade från första minuten för det vardagliga språket och den precisa tonträffen.
– Finns det någon middag, undrar maken som just kommit hem. Nej, säger hustrun, jag gjorde ingen för jag var inte hungrig!
Tjosan. Där satt både karaktärerna och relationen på en gång. Här finns inte ett uns av den teatralitet som de svenska dramaikonerna ändå kunde ha, givet förstås att tidens gång gör dagens ögon och öron känsligare för sådant.
Särskilt Hanna Lekander och Andreas Kundler (deras roller har inga namn) spelar på ett välgörande realistiskt och naturligt sätt. Han är den slokörade mannen som för länge sedan slutat bråka. Vad han än säger kan hans kvinna vända det till en förolämpning eller en bekännelse som hon kan agera på. Hanna Lekander formligen sprutar av förorättelse och misstänksamhet. Egentligen en slags vanmakt över det liv de lever. En arkitekt och en läkare. Som borde haft framgångsrika karriärer. Men där det tagit stopp. Mannen får jobba med att rita utrymningsvägar från flerfamiljshus. Barnen kom ju i vägen…
Så hör mannens ex plötsligt av sig. Det blir en katalysator för parets stågångna relation. Känslorna svallar. Precis som i ”Woolf” slits köttet av intill benen.
Det är två effektivt välskrivna och välspelade timmar. Tack för att vi slapp paus. För att vi fick uppleva teaterns närvarande magi, där realtiden gör det särskilt verkligt.
Pjäsens enda svagheter tycker jag ligger i de alltför långa monologerna. Det är som om författaren, likt en kompositör, vill att varje instrument ska få en väl tilltagen solostund i strålkastarljuset. Men det är i relationerna, alltså i spelet mellan parterna, som pjäsen har sin stora styrka.
Tack för ännu en skådespelardriven uppsättning på Örebro Teater.
__________
Martin Dyfverman