CD: Markus Krunegård – Kemtvätten
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, december 6th, 2021Markus Krunegård
Kemtvätten
Ärlige Markus / Universal Music AB. Nyligen utkommen.
Pandemin har lösgjort mycket tid för Markus Krunegård att vara i sin lokal, källaren till ett sushihak. Två skivor i eget namn har det blivit, Tutti frutti och Kemtvätten. Den förra kom ut i våras, den senare häromveckan.
De två skivorna renodlar de två spåren som finns i artistens musik, och som oftast brukar varannan skiva som ges ut lägga mer tyngd på ett av de båda spåren. Tutti frutti är mer elektronisk, lite dunklare och modern, i Krunegård egna tappning. Kemtvätten är mer klassisk poprock, ljusare och det är mycket gitarr, även om många av låtarna saknar just gitarr. En liknande uppdelning av ljudbilden gjorde Krunegård även med skivorna Lev som en gris, dö som en hund och Prinsen av Peking, vilka släpptes en och samma höstdag 2009. Skillnaden här är att de experimenterande inslagen har tagit ett steg tillbaka.
Även om glädjen och kreativitet är tydlig på Kemtvätten, så finns det också en tungsinthet. Ofta brukar Krunegård återkomma till sin hemstad Norrköping, och hur det är omöjligt för honom att återvända samtidigt som staden just är hans hemstad. Norrköping brukar också få företräda jantelagen, någon han växt ur. På denna skiva nämns inte Norrköping, men den och jantelagen finns med där ändå. Krunegård kommer därifrån, och han kommer inte därifrån.
Skivan börjar med tre ackord, en bas som vandrar något och en envis orgel, för det är så man ”Rockin’ in a free world”. Låten kapslar inte in det krunegårdska vemodet och den brinnande ivern, och samtidigt som man står vid sidan av så gör man ändå sin sak. Ganska raskt går ivern över till titelspåret, som är mer lekfullt. ”Kemtvätten” släpptes som singel några dagar efter att Tutti frutti kom ut i maj, och i jämförelse med den skivan och Krunegårds övriga katalog, är låten ovanligt glad. Den avslutande tonartshöjningen gör den bara mer sorglös. Det ses tillbaka på alla dagarna efter, och den sista ungdomen och den där chansen som inte blev något, blir som en hägring. Vemodet och glädjen blir här ofrånkomliga varandra, de blir ett och samma.
På liknande manér fortsätter den släppande ”Etta sitta längst fram”. Samtidigt som den är ljudet av bakfylla, är den också ljudet av glädje att göra det man gör. Det blandas humor med tankar om livet på turné och insikt om att man som artist väldigt enkelt är utbytbar; en enkel visa om hårt arbetande kulturarbetare med hedern i behåll och om att det är lång väg till toppen om man gillar rocken. Precis som många andra Krunegård-låtar är det en låt att åka bil till, se små samhällen och obygd svepa förbi, och stoiskt känna att ”ja, nu är det ändå det här vi gör”.
Skivan når sin höjdpunkt med det fjärde spåret, ”Lavidalokka”. Det dubbla K:et för tankarna till finländskan, som är Krunegård modersmål, och är nog en ironisering över det påstådda finska vemodet. Men det finns ett ändå ett tydligt vemod, om ett liv som är utan stoppknapp, om att aldrig kunna slockna. Samtidigt som tidens tand gör sig påmind och man synar sig själv, så finns även rastlösheten och ivern kvar. Låten bjuder på mycket text, ibland slår den nästan knut på sig själv – och är det inte som är i grunden är Krunegård?
Skivan går sen över i ett tydligt mönster av varannan klassisk poplåt, varannan pianoballad. Först ut är ”Varför / Varför inte”, där det ständigt är nära till tvärtom, med en len ljudbild och en refräng som påminner om Krunegårds gamla band Laakso. Ett sublimt ljud med desperation i texten men med ett arrangemang som inte riktigt speglar det.
Den första pianoballaden, den parterapeutiska ”Hela halva mig”, är självrannsakande i otillräcklighet och en förvåning över den andras tålamod. ”Bing Bong” är mer mediterande över en lika rörig och förvirrande känsla som tunnelbanesystemet London, och att hur man ska låta känslan komma när den kommer ikapp, för den kommer ikapp.
Den östgötska jantelagen tar ett steg framåt i den följande balladen, ”Du kommer skratta åt dom”. Men det finns något av en splittring i texten, man ska både vara mer än andra men också inte tro att man är det. Det är en uppmuntrande låt, men också lika svårmodig, om att resa sig efter varje slag. Ena dagen lyssnar man på den, för att förhoppningsvis lyssna på Kentas ”Just idag är jag stark” dagen efter.
”Stjärnor i trottoaren” för tankarna till Ted Gärdestad och den låter som om den vore by the book lite för mycket. Tillsammans med ”Varför / Varför inte” är den kanske den låt som är svårast att få grepp om på skivan.
Med ”Det är synd om mänskorna” spinner Krunegård vidare på Strindbergs devis om att det just är synd om mänskorna. Xylofonen och den enkla, men lekfulla pianoslingan får spåret att påminna om en vaggvisa som vill ta tankarna bort från nattens tvivel. Och om visan inte lugnar så kanske den avslutande ”Jag gör mitt bästa jag lovar”, som spinner vidare på samma tema, tröstar. Avslutningsspåret klockar in på närmare tio minuter, och det är också kanske den mest experimentella av spåren. Första gången man lyssnar igenom den är man nyfiken om den håller, vilket den gör. Men den håller också för varje gång man lyssnar om skivan.
Det genomgående temat för skivan är att förhålla sig till hur saker och ting blev. Man kanske hade sig själv att skylla, och det kanske inte alltid blev så bra. Men det finns något där ändå. Det dåliga går inte riktigt att särskilja från det bra. De är ett.
Med Kemtvätten är det också tydligt att Krunegård har blivit äldre, men för det inte gammal. Det blickas tillbaka mer än på andra skivor. Många av de teman som skivan berör har han berört förut, men nu ifrån en annan position. Den främsta invändningen som jag hade mot Tutti frutti var att den kändes som variationer av tidigare teman och koncept. Men med Kemtvätten utvecklas Krunegård organiskt. Förhoppningsvis är detta ett spår han fortsätter att följa.
—
Isak Adolfsson
