Roman: Mina universitet

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, oktober 27th, 2021

Maksim Gorkij

Mina universitet

Bakhåll. 170 sidor. Utkommen.

 

Jämfört med andra ryska litterära giganter, är Maksim Gorkij (1868-1936) inte lika välkänd för den svenska publiken. Men – i Ryssland var han under sin levnad ett hushållsnamn. Tillsammans med Lev Tolstoj och Anton Tjechov var han åren efter sekelskiftet en av landets främsta. Han var bekant med Lenin, stöttade revolutionen samtidigt som han inte drog sig för att kritisera bolsjevikerna, och kom sedan att bli Stalins marionett innan mannen av stål såg till att författaren dog av förgiftning.

Två gånger hamnade han i exil: en första gång för att undgå repressalier från tsaren, en andra för att undgå bolsjevikernas politik. Men han återvände sedan till Sovjet. Förmodligen var det hans samröre med kommunismen som satte hinder för ett Nobelpris, trots flera nomineringar och trots att han inte godtog partiets dialektiska materialism.

Mina universitet, börjar med att Gorkij flyttar till Kazan med anspråk att börja studera vid stadens universitet. Men i slutändan blir det inte så mycket universitetsstudier, om än studier. Istället hankar han sig fram genom diverse jobb. Gorkij berättar att redan i sin ungdom läst ”ganska många allvarliga böcker – de väckte en längtan efter någonting som jag inte kunde sätta fingret på, men som kändes viktigare än allt jag dittills hade sett och upplevt.” Men istället för vetenskaperna, börjar han känna folksjälen.

Efter de sociala förändringarna under 1800-talet, så som livegenskapens avskaffande, och den nationalism som tillhörde århundradet var det många som ville söka och lära känna ”Rysslands själ”, något som Gorkij förutom med Tolstoj även delar med Fjodor Dostojevskij.

Föreliggande bok är den sista delen av en självbiografisk trilogi. Titeln, Mina universitet avser inte inrättningar för forskning och högre utbildning – även om boken börjar med att författaren ska börja studera vid universitetet i Kazan – utan på andra platser där Gorkij lärt sig om livet i dess helhet. Ofta är det små gömslen och andra skymfen, där han just lärt känna det ryska, med dess nöd och misär.

Efter en tid i staden börjar den unge Gorkij dela rum med Pletnjov, för vem ”allting i livet verkade nytt och spännande”, men som andra verkar tro ha mist förståndet. De prostituerade i samma hus lämnar små matpaket till honom. På nätterna arbetar kamraten på en tidning, så han och Gorkij turas om att sova i den enda sängen i deras kyffe. Det är genom Pletnjov som Gorkij blir en politisk ”sammansvuren” och engagerad för de fattiga.

Att skriva skönlitteratur utifrån ett biografiskt material, kräver att man på något sätt gör våld på sitt material. Annars går det inte översätta liv till litteratur. För även om litteraturen ska representera livet, måste man ofta beskära det för att det ska passa en (etablerad) litterär form. Det berättade måste ges en koherens och struktur för att bli en berättelse.

Gorkij löser svårigheten ganska listigt. Även om han självklart har gjort en rad anpassningar, presenterar han sitt biografiska material som en lång serie av staplade episoder, som förvisso följer efter varandra men inte alltid så mycket av varandra. Knepet gör att man godtar att en koherens ibland verkar saknas – samtidigt som Gorkij har kunnat skarvat ihop olika men liknande episoder med varandra till en helhet; det ger koherens och struktur, och på samma gång medger det ibland avsaknaden av detsamma.

Den osynliga röda tråden i boken, det som egentligen håller samman den, är Gorkijs och kamraternas ständiga rädslan att bli påkommen med sina samhällsomstörtande idéer. Den som kan komma på dem är konstapeln Nikiforovitj, som själv också genomskådat samhällssystemet men ser det som behövligt. Även de osolidariska bönderna utgör ett hot.

Gorkij vänder sig mot, vad han kallar för ”simpla instinkter” och ett typexempel på det är ”ohöljd girighet”. Sådana

instinkter, som ibland hittas hos folket på landsbygden, måste man höja sig över. Men, han ”insåg väldigt tidigt att människan formas av det motstånd och den omvärld som hon möter”, varför det kan vara svårt at höja sig över det. En sådan materialistisk syn är både marxistisk och nietzscheansk, men till skillnad från Nietzsche ser Gorkij medlidandet som något gott, precis som marxismen och kristendomen gör. Likväl är han genomgående kritisk mot ideologi och religion.

Ett av bokens mer intressanta inslag är en kritik mot framstegstanken, som återfinns i de flesta ideologier sedan upplysningen. Men kritiken behandlas bara flyktigt. En förbiskymtande karaktär säger: ”Vår önskan att underlätta våra liv, vårt arbete, gör det enbart besvärligare, ökar vår arbetsbörda. Fabriker och maskiner som tillverkar nya och ännu fler maskiner –  dumheter! […] Ju mindre människan behöver, desto lyckligare är hon. Ju större anspråk – desto mindre frihet.” Denna tanke ligger inte i linje med den sovjetiska marxismen, som precis som liberalismen har en underliggande teknikoptimism, utan snare med en asketism som man ibland kan finna hos kristendomen.

En annan kamrat proklamerar: ”Tekniken, säger ni? Det är en snara som enbart dras åt hårdare om våra halsar och binder oss. Nej, vi måste befria oss från överflödigt arbete. Vi vill ha lugn och frid.” Kamraten beskyller den ryska revolutionära intelligentsian för att skapa onödigt lidande genom ett onödigt samhälle, men Gorkij avfärdar ett enklare samhälle som en ouppnåelig utopi. Det kanske var övertygande för den sovjetiska censuren, men det framstår inte som så övertygande. Kanske ville inte Gorkij behandla frågan vidare.

Att en sådan fråga och andra inte alltid benas ut, men ändå ofta förekommer, gör att Mina universitet får en ganska säregen karaktär. Det finns en blandning av socialrealism – med ett vänsterhållet pathos –  men också inslag av impressionism – med flyktiga sinnesförnimmelser som krokas samman men, även ett fokus på att förmedla, och inte så mycket förstå, omvärlden.

Att Bakhåll ger ut den sista delen av Gorkijs självbiografiska trilogi, väcker förhoppningar om att kvalitetsförlaget även kommer ge ut de två övriga delarna, nämligen Min barndom samt Ute i världen. Förhoppningsvis då även de i Bengt Samuelsons tacksamma översättning.

—

Isak Adolfsson