Roman: Dödsängel

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, oktober 14th, 2021

Axel Burénius

Dödsängel

Wahlström & Wistrand. 143 sidor. Just utkommen.

 

Med romanen Dödsängel debuterar Axel Burénius. Det är en bok som tar avstamp i en trafikolycka, i vilken hans bror omkom i januari 2008. Man förstår att det är en viktig bok för författaren att skriva. Som tur är, är det ingen sentimental historia som spelar på läsarens känslor med enkla medel. Tvärtom.

Berättelsen är en övning i empati, på flera nivåer. Burénius försöker förstå chauffören som körde lastbilen som hans bror tillsammans med sina kompisar frontalkrockade med. För att göra det har en skrivit en fiktiv monolog, som tar upp större delen av boken, som chauffören – eller ”mördaren” som författaren kallar honom – för med sig själv efter olyckan. Chauffören, dödsängeln Ivar, försöker i sin tur att förstå vilka de tre pojkarna var.

Boken inleds med några fiktiva utdrag från polisrapporter, och följs sedan av några reflektioner av författaren innan monologen tar vid. I reflektionerna heter det att ”[d]et är i det vardagliga, det lilla och triviala som det verkliga dramat utspelar sig, för det är där vi tillbringar den förkrossande merparten av våra liv.” Berättelsen bryr sig förvisso om det som inte är så alldagligt, det mindre vardagliga, men det behandlas från vardagens perspektiv. Det är ett ganska intressant grepp, men tillför boken egentligen något om detta stora men vardagliga?

Boken är skriven ”[i]nte för att skrivandet är ’terapeutiskt’ som så många tror, men för att döden tvingar oss att ta livet på allvar.” Det finns ändå ett stråk genom boken som får den att framstå som ”terapeutisk”. Självklart skulle det inte vara smakfullt, snarare vulgärt, att skandera hur man ska ta livet på allvar – och det, att skandera, gör heller inte Burénius. Men hur får detta skrivande oss att ta livet på allvar?

Efter reflektionerna följer som sagt monologen. Från att ha varit mer ”terapeutisk” och egentligen bara gällande för författaren, så intar Burénius lastbilschaufförens perspektiv, Ivars perspektiv. Det är en mer än hundra sidor lång inre monolog som inleds med orden ”[j]ag, Ivar, har dödat tre människor, men världen är densamma”. Just tillvarons stumhet inför oss genomsyrar förvisso monologen – men det görs inte så mycket av det. Självklart ska man inte skriva läsaren på näsan, men det känns inte som om man har vaskat fram så mycket när boken läggs ihop.

Genom Ivar säger Burénius att den som varit med om trafikolycka där någon dött, ja, ”[h]an liksom vet något som vi andra inte vet”. Vad är det? Svaret tycks vara att man förändras som person, och får ett annat, och förmodligen mer hälsosamt perspektiv på vardagen. Det är ett ganska vardagligt svar om hur man ska ta vardagen på allvar.

Bokens främsta styrka är språket. Det finns en underliggande skuld hos Ivar genom monologen. Den är inte övertydlig, men den kommer fram ibland. På ett ställe heter det att ”[j]ag vill bara veta mer om dem som dog”. Grammatiskt korrekt hade varit att skriva ”de som dog”, att använda subjektsform. Att skriva ”dem” är objektsform, alltså när någon som blir utsatt för något. Så, Ivar är inte grammatisk korrekt eftersom han känner skuld för deras död, det var han som utsatte dem för den. Skulden säger åtminstone så. Det är en smart språklig finess.

Monologen är en medvetandeström och texten lyckas väl med att röra sig på olika plan samtidigt och att prata om olika saker på en och samma gång. Det är något rörigt men också lika delar tydligt, på en och samma gång.

Ofta lyckas Burénius pendla mellan olika saker, nästan blanda ihop dem, för att sedan få dem att framstå som en helhet. Ja, det är en medvetandeström, helt enkelt. Ett gott exempel på detta är när Ivar berättar om en gammal kompis som funnit Gud, om hur han själv hörde tystnaden efter olyckan, och om en präst som tror sig se Jesu gengångare. De tre spåren flätas samman och förklarar hur en uppenbarelse, gudomlig eller inte, kan förändra en.

Trauman förändrar en, onekligen. Men frågan hänger i luften: Hur får boken oss att ta vårt vardagliga liv på allvar? Om det är att uppskatta det som är, vad följer av det och vad kan man göra av en sådan uppenbarelse? Eftersom frågan antytts redan i början av boken så vill man om inte få ett svar på den, i alla fall känna dess tyngd i slutet av boken.

—

Isak Adolfsson