Roman: Fjärilens tyngd

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, juli 16th, 2021

Erri de Luca

Fjärilens tyngd

Översättning av Madeleine Gustafsson

Elisabeth Grate Bokförlag. 67 sidor. Utkommen

 

Fjärilens tyngd är en saga av den italienska författaren Erri de Luca (1950-) om en getabock på ålderns höst och en enslig tjuvjägare som också är åren till kommen. Båda kallas ’alpgetternas kung’, eftersom de råder över getternas öde, men tjuvjägaren vet att det inte är han som egentligen är alpgetternas kung.

I stil med en islänningsaga är stilen karg och ordfattig. Även innehållet är så. Luca undviker att romantisera naturen genom att framställa den i en god harmoni. Istället visar han på det grova i naturen och hur den ofta är hård och hänsynslös. Sagans get blir kung över en flock genom att med hänsynslöst våld utmana och besegra flockens förre ledare. När han väl är kung är han på det klara med att när han blir gammal nog kommer någon annan att söka makten över flocken och dräpa honom. Troligtvis blir det en av hans söner, och vid ett tillfälle har han också stångat sönder en sons mage så att tarmarna hänger ut för att behålla sin position.

Getterna är hänsynslösa, men än värre är ändå människorna. När de dödar getter gör de det på ett oärligt sätt. De skjuter dem, på avstånd. Det är inte redligt. Men tjuvjägaren kan inget annat än tjuvjakt, och bland andra människor vill han inte vara. Därför har han sökt sig till bergen.

Samtidigt har tjuvjägaren vördnad för alpgetterna, och de andra djuren som han jagar. Men även om han kan leva i och försöka förstå naturen, så finns det hela tiden en distans till naturen. Denna distans saknas hos getterna och ”han förblev oförmögen till deras samförstånd med landskapet”. Det finns en harmoni mellan djur och natur, även om den inte är romantiserad. Detta gör att jägaren ”avundades djuren deras överlägsenhet”.

Det finns fascination och respekt för alpgetterna. Samtidigt skriver berättelsen fram ett tydligt avstånd mellan människa och natur. De ses som skilda saker. Detta gör också att tjuvjägaren mer och mer hamnar i centrum för berättelsen, eftersom alpgetens tillvaro är skild från det man berättar i människors berättelser. Vi börjar förstå varför tjuvjägaren måste skjuta alpgetter, samtidigt som han beundrar dem. Tjuvjakten är naturgiven, och även om tjuvjägaren är skild från naturen så vill han vara i samförstånd med den.

Genom sin enkla, sparsamma stil och en mångbottnad handling, påminner Fjärilens tyngd något om Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Medan den gamle hos Hemingway ses ned på så har visserligen tjuvjägaren byinvånarnas respekt. Men båda berättelserna lägger ihop ett liv och reder ut vad det egentligen betyder och låter oss förstå vad det kan betyda för oss.

—

Isak Adolfsson