Roman: God Natt Madame
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, maj 31st, 2021God Natt Madame
Carina Burman
Albert Bonniers förlag. 271 sidor. Just utkommen.
—
Vid det här laget är Carina Burman känd för såväl sina historiska romaner, som sina litteraturvetenskapliga arbeten. Båda knyter också ofta an till 1700-talet. Härom året gav hon ut en biografi över Bellman. När hon skrev sin avhandling på åttiotalet om poeten och upplysningsmannen Johan Henric Kellgren fick hon lite material över, vilket hon använde till sin romandebut, Min salig bror Jean Hendrich (1993). Vid arbetet med Bellmanbiografin verkar något liknande hänt, och resultatet är den historiska romanen God Natt Madame. Bokens berättare är Anna Charlotta von Stapelmohr, senare gift Schröderheim. Förutom att vara god vän med Bellman, hovdam och societetskvinna var hon bildad och vältalig, kanske i för hög grad för en kvinna under 1700-talet.
Boken är berättad som en memoar, men inte på linjärt vis. Den sägs vara nedtecknad 1790. Vi får följa ”Lotta” genom hennes uppväxt i en adliga familj, hur hon introduceras till hovet, hennes kärleksrelationer och hur hon gifter sig med Elis Schröderheim, som stod kung Gustav III nära. Förutom att en rad sexuella relationer behandlas, men även mer vänskapliga sådana, skildrar boken de förväntningar som en kvinna var föremål för vid slutet av 1700-talet.
Det tar lång tid innan berättelsen kommer igång. Det läggs ganska mycket utrymme, rent proportionerligt, till att etablera och introducera den framberättade världen. Stilen är ibland något kåserande, om än alltid skarp. Men berättelsens kärna är de missfall som Lotta råkar ut för, men även hur hennes vitterhet blir hennes fall från hovet kring Gustav III.
När man läser boken, läser man den inte som ett historiskt dokument, såklart. Man läser den som skönlitteratur, förvisso med faktiska händelser som förlaga, men ändå som skönlitteratur. Boken är skriven som en memoar – hur påverkar det hur vi läser boken? Även om en memoar och en roman i vanliga fall inte följer samma struktur och principer, så godtar man ändå att de, någorlunda, gör det i denna bok. Vår berättare, memoarförfattaren Lotta, är själv också konstnärligt lagd. Att anteckningarna då är komponerande efter konstens alla regler, känns rimligt. Men boken kan ibland fastna i återgivningar av historiska omständigheter, men som sagt: boken är förklädd som en memoar, så det tillåts.
Men, en memoar följer inte samma dramaturgiska kurva som en roman, och en berättelse är inte starkare än sin handling. Det finns en känsla av att Burman har varit ”för trogen” sitt källmaterial när hon skulle omforma det till fiktion. Det förgångna händelseförlopp svarar inte nödvändigtvis mot strukturen av en roman.
Men samtidigt är bokens struktur väldigt passande för berättelsen. En berättelse brukar traditionellt sett förutsätta ett aktivt subjekt som fullbordar, eller misslyckas med någon form av projekt. Inte för att Stapelmohr skulle vara ett passivt objekt, men hon kunde inte under frihetstidens Sverige vara ett aktivt subjekt på samma sätt som män i högre grad var. Om man då ska skildra detta andra subjektet, måste man inte då bryta mot den traditionella uppfattningen kring hur en berättelse ska vara uppbyggd? Vad en berättelse är, är förhandlingsbart.
Förutom att vara vitsig, framställs Stapelmohr som utsvävande. Burman vill bemyndiga kvinnan sin sexualitet, vilket är riktigt. Böcker som enbart handlar om någon som är promiskuös blir lätt tröttsamma. En del böcker av fransmannen Jean Genet är ett gott exempel på detta, även om det där finns en finess och god andemening med det. Men hos Burman är det utsvävande balanserat. Det promiskuösa kontrasteras mot två något motvilliga havandeskap, omringat av förväntningar. Detta gör berättelsen fylligare och ger den en djupare resonansbotten.
Genom Burman är Stapelmohr en kvick författare, alltid med svar på tal. Hon har självförtroendet på sin sida och är elegant märkvärdig. Det raljeras ibland i boken, men ändå inte på ett självgott sätt. Man tröttnar inte på denna kavata person. Till det yttre händer det inte alltid så mycket i boken, men Burman låter oss subtilt förstå vad som händer inuti Stapelmohr. Kanske är det just hennes lite kyliga, ibland nästan likgiltiga person som lyfter boken. Samtidigt som Stapelmohr är bildad, är hon påtvingat passiv. Passiviteten slår ibland över i likgiltighet, och det gestaltar väl hennes plats i frihetstidens Sverige.
Boken har en klar social tendens, men det är inga övertoner i boken. Istället får Burman in feministiska poänger genom undertoner. Stapelmohr, så som hon är framskriven i boken, ägnar sig inte åt några anakronismer och skanderar vår samtids viktiga politiska frågor. Istället skriver hon som man får förmoda att man vid slutet av 1700-talet hade skrivit – och utifrån det kan vi som läsare lägga ihop två plus två. Det gör inte bokens bara mer historiskt faktisk, det aktiverar läsaren också. Man känner sig lite smart och fortsätter att läsa.
God Natt Madame är ”en nästan sann skildring”, säger Burman i efterordet, ”[m]en det är en roman”. Det är inte en historisk utsaga, men historien har påverkat hur boken har skrivits. Det medför att boken i vissa avseenden utmanar vad vi traditionellt håller för en roman. På ett bra sätt.
—
Isak Adolfsson
