CD: Wolf Rune med Sinikka Langeland
Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, mars 21st, 2021
Sinikka Langeland: Wolf Rune (ECM/Naxos). Speltid: 42’11.
Sinikka Langeland (sång, kantele)
Betyg:
–
Det här är inget för Karl Hedin. Wolf Rune kallar Sinikka Langeland sitt nya album, och det är rätt uppenbart att hon inte hatar vargar – även om runosången handlar om att besvärja ulven. Senast jag skrev om Langeland var jag inte nådig. På The Land That Is Not framförde hon egna och tämligen tröstlösa tonsättningar av Edith Södergran och fick hennes dynamiska poesi att framstå som smått deprimerande. Och då hade hon ändå flera förnämliga jazzmusiker vid sin sida. Men detta var gubevars för tio år sen, och jag får bekänna att jag inte följt hennes senare utveckling. Det hindrar inte att det var med viss oro som jag laddade cd-spelaren med vargrunosången, eller ”Ulverune” som den heter på norsk. Och låt mig genast säga att intrycket är långt bättre än sist, trots att en hel del är sig likt. Men denna gång är Langeland helt ensam med sin sång och sin kantele (som hon för övrigt kan få att låta så att man ibland tror att det är en fiol).
Att en norsk sångerska fastnar för kantele är inte så konstigt då hennes hemvist är de norska finnskogarna. Men texterna är inte finska. Här finner vi i stället Jon Fosse, mäster Eckhart, Olav H. Hauge och Langeland själv. Och vad ulvrunan beträffar går den tillbaka till en uppteckning från 1808. Här finns ett starkt drag av naturmystik, en vilja till samhörighet med naturen, att bli ett med den, att uppgå i den. Utgångspunkten är en folkmusikalisk tradition, men inte den dansanta eller burleska utan den finstämda folkvisan. Allt är mycket seriöst och stämningsfullt och det gäller att sjunka in i Langelands musikaliska värld och inte efterfråga för mycket variation och starkare uttryck.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
