CD: Pianoverk av Aleksej Stantjinskij

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, mars 5th, 2021

Alexey Stanchinsky: Piano Works (Ondine/Naxos). Speltid: 73’46.
Peter Jablonski (piano)

Betyg:

–

Aleksej Stantjinskij (1888–1914) hör inte till de mest omtalade ryska tonsättarna. Faktum är att han knappast är omtalad alls. Men så blev han bara 26 år och hann inte skriva så mycket. Hans död beskrivs på Wikipedia som ett mysterium. Kroppen hittades vid en flod och det har spekulerats om självmord – detta desto mer som att han bara fyra år tidigare hade fått vårdas för depression och hallucinationer. Stantjinskij var en känslig ung man som för säkerhets skull lyfte på hatten för hästar, då man inte kunde veta vad som rörde sig i deras inre.

Men när det gäller dödsorsaken är den faktiskt inget mysterium. Det är en djupt tragisk historia, men något självmord var det inte fråga om. Hans hjärta hade inte orkat med det kalla flodvattnet och de starka strömmarna. Men vad skulle han i vattnet att göra? Det var enda sättet att ta sig till den kvinna som han älskade och som fött honom en son – men som hans mor styvnackat förbjöd honom att gifta sig med. Nu hade han inte sett sin Jelena och sin Andrej på fyra år, och inget iskallt vattendrag skulle få hindra honom …

Detta går att läsa i texthäftet till en ny cd där Peter Jablonski spelar pianoverk av Stantjinskij.

Hans talang uppmärksammades tidigt och han fick ingen mindre än tonsättaren Sergej Tanejev som lärare; dessutom blev han något av en fadersfigur för den unge Aleksej. Tanejev lät honom bo hemma hos sig och tog med sin adept till Jasnaja Poljana för att Tolstoj skulle få höra honom spela. Musiken på det aktuella albumet sträcker sig från 1903 till 1913, och man noterar hur Stantjinskij prövar sig fram längs olika vägar. Det kan dra åt såväl Chopin och Debussy som Skrjabin, Medtner och rysk folkvisa. En mazurka låter lustigt nog nästan som Peterson-Berger. Samtidigt känns det fel att säga ”prövar”, för det här låter ingalunda som några osäkra skolstycken. Vi hör ingen brådmogen elev utan en tonsättare som vet vad han håller på med. I de senare verken som Tre skisser och Tolv skisser (båda från 1911–­1913) förebådar han också Prokofjev. Man kan fråga sig vad det blivit av en sådan begåvning om inte hans mor hade förbjudit honom att gifta sig med sin Jelena.

Jablonski inte är först med att spela in Stantjinskij; några skivor har kommit de allra senaste åren och även några äldre finns. Men de är få, och typiskt nog hör varken pianisterna eller skivbolagen till de mest bekanta. Det gör den här cd:n extra välkommen. Jablonskis känsliga och eleganta spel kommer speciellt till sin rätt i de mer lyriska och melodiösa verken. Ryska pianister som Jekaterina Derzjavina och Nikolaj Fefilov (ej att förväxla med ”Ural-stryparen” med samma namn) framhäver det modernistiskt hårdföra i de starkt rytmiska verken som de spelar med stålfjäderfingrar. Därigenom blir Stantjinskijs betydelse för Prokofjev än tydligare, och vid en blindlyssning hade jag absolut chansat på att det var han som skrivit dessa stycken. I just dessa stycken kan Jablonski vid en jämförelse framstå som lite väl vek. Å andra sidan är hans mjukare anslag och vilja till legato en stor tillgång i andra verk som till exempel ”Sånger utan ord”.

Hur som helst är detta ett mycket välkommet album som bjuder på vacker och spännande pianomusik och dessutom förtjänstfullt lyfter fram en orättvist förbigången tonsättare.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.