Lyrik: Cor ne edito/ Edit/ Chili con carne
Bokhyllan, Lyrik, Recension fredag, februari 19th, 2021Cor ne edito/ Edit / Chili con carne
Ellen Nordmark
Modernista. 128 sidor. Just utkommen.
Cor ne edito/ Edit / Chili con carne – eftersom andra delen av titeln är på spanska antog jag såklart att även första delen var det med. Jag frågade en spansk och en colombiansk vän men de kunde inte heller förstå titeln. Men. I bokens förord upplyser Ellen Nordmark (f. 1998) att ”Cor ne edito” är ett citat från Pythagoras och betyder ”ät inte hjärtat”. Mening är att man inte ska svälja sitt hjärta för då tynger det en. Istället ska man inte låta sig ängslas, utan leva och glädjas med hjärtat, med själen. Det gläds med själen, även om det förtvivlas över den också i denna diktsamling.
Nordmark är född i Stockholm men bosatt i Malmö. Hon har studerat vid Lunds författarskola och Skurups folkhögskolas författarlinje. Redan har hon blivit ett omtalat namn, tilldelats stipendier och figurerat i diverse sammanhang. Hon vill gärna se sig som någon som är med och omdanar den svenska poesin. Hon har sagt att det förvisso är så att folk läser mindre nu för tiden, men det hindrar inte henne, eller andra, från att skriva. Poesin är alltid i förändring, och den mer smala poesin som hon kan placeras i fungerar som ett gott verktyg för att undgå maktens impulser och normer. Genom en smalare poesi kan man slå sig fri.
Själv kallar Nordmark sin bok för ”dikt- och bildcollage”. Text och bild är tätt sammanlänkade med varandra. Boken har för det inget övergripande koncept. Författaren ser inte sin samling som del av ett större projekt, utan det är en rad dikter skarvade efter tematik.
Den montageteknik som finns i samlingen är väl genomtänkt. Det vore fel att säga att dikt följs av bilder. Bilderna förstärker inte dikten, och dikten förstärker inte bilden. De förutsätter varandra, de hade inte fungerat lika väl utan den andra. Man får lite känslan av att man har en konstellation i mjuka pärmar framför sig. Man kan återvända till den och slå upp ett uppslag och ta in det som en helhet, för att sedan lämna det en stund och sedan slå upp boken igen. Men ändå så krokar de olika montagen in i varandra, tematiskt, och man läser gärna mycket åt gången. Det finns inget övergripande tema i boken, men dikterna hakar fast i varandra och bildar ett sammanhållande nät. Dikterna blir inte så monotona sinsemellan genom rörelsen i boken. Men ibland är övergången mellan de olika dikternas tongångar lite plump. Men överlag tjänar samlingen på att inte ha ett alltigenom koncept. Det är en trevlig variation.
Men dikterna handlar mycket om blivande, om att vara i en process av förändring; eller snarare att stanna upp i en förändringsprocess och blicka ut över den. Förändringar är ofta smärtsamma och orden bland sidorna likaså. Det heter ”väx dig vuxen” och ”jag klippte min navelsträng / till ljudet av värkar” och det är precis det Nordmark med lite växtvärk gör. Många strofer är som en meditation över dessa ord.
Ibland kan det vara svårt att veta om Nordmark diktar fragmentariskt i en medvetandeström eller genom symbolik. Det skapar en spänning i läsandet, det gör en fundersam och alert. Många gånger vill nog dikterna alstra en stämning, och det lyckas de med. Formspråket är inbjudande och suggererande, samtidigt som det är så rakt på.
Det finns också en konflikt mellan önskan till närhet och ett avståndstagande till alla. Denna ambivalens kommer till uttryck utan att det är skaver eller att boken är slentrianmässigt dyster. Att inte landa i några antingen-eller gör att boken känns mogen, och det breddar den.
När ungdom möter dekadens brukar ofta något spännande hända. Det är en fin kontrast. Det blir en dissonans i bildspråket som, om man lyckas hantera den, blir behaglig. Det är svårhanterligt, men ur detta svåra grepp kan man fånga en glädjens livsleda, en frisk sådan. Just det gör Nordmark, men för det är det inte ett utpräglat ungdomsverk. Långt ifrån. Nordmark är experimenterande men ändå väldigt fast på handen. Hon kan sitt hantverk.
Vad Nordmark dessutom tjänar på är att hon heller inte låter de dekadenta inslagen ta över helt. Det är ganska tröttsamt att läsa rakt igenom dekadent litteratur som vältrar sig i smutsen, om det inte saknar inslag av ironi. Men Nordmark förenar det mörka med det ljusa, hon slår aldrig över. För på samma sätt som det finns livsleda i boken finns det lika mycket livsglädje.
Titeln återger den röda tråden i boken – vältra dig inte i eländet, låt det komma till uttryck och så försvinner det. Boken handlar mycket om elände men också om att bli kvitt det.
—
Isak Adolfsson
