Krönika: Bondeåret

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension onsdag, september 2nd, 2020

Bondeåret

Vilhelm Moberg

Carlssons bokförlag. 64 sidor. Nyss utkommen.

—

Carlssons bokförlag har gett ut en mycket trevlig och illustrerad faksimilutgåva av Vilhelm Mobergs bok Bondeåret från 1966. Som förlaga för krönikan hade Moberg den klassiska Bondepraktikan (första utgåvan kom 1508). Handboken var – med sina rekommendationer och praktiska lärdomar – för många bönder kanske en av få böcker, bortsett från de kyrkliga, som man kom i kontakt med. Man kan säga att originalet i mångt och mycket gav anvisningar om hur man skulle förhålla sig till naturen, väder och vind, skog och mark, vatten och eld. Den påverkade hur man tänkte och tyckte om den gröna omgivningen och dess skiftningar. När Moberg skriver sin bok har mycket skett sedan originalet kom i omlopp – industrialisering och urbanisering. Hur förhåller sig då Mobergs krönika till naturen? Vilken attityd kan vi se i boken?

Moberg ser gärdena och fälten som något som ska göras till föremål för människan. I april månad ska man göra sig redo bondeåret; ”Så och plantera, var det, ja! Har tjälen krupit ur marken? Har åkrarna torkat ut? Reder sig jorden för årderbill och harvpinne? Det är frågor, som jakande skall besvaras, innan vårningen börjar.” Bonden får inte misströsta även om det inte kan verka som att det kommer grönska ur jorden igen, för ”han vet att den skall grönska och bära igen.” Åkrarna är något man ska underkuva och Moberg tar till orda att jorden inte mycket länge till skall ligga ”orörd”.

Moberg talar om oktober månad som slaktmånaden. Det är nu grisarna och andra djur kommer under kniven. Det heter att ”i svinets korta jordeliv är allt förutbestämt, här kan man verkligen begagna uttrycker predestination.” Djurens liv är föremål för den mänskliga viljan, det är underställt den. Skrivningar som denna och den ovan finns det gott om i krönikan.

Man måste även lyfta att naturen är något som människan inte är ställd över, även om hon brukar den. Naturen styr samtidigt människan, för ”det är vädret, som råder över bondens arbetsdag”. Det är en växelverkan mellan människa och natur. Naturen är också i boken ett uttryck för det gudomliga och dess nycker. Även om det kanske bara är retorik upphöjer det naturen. Eftersom det är mycket som människan inte kan förutsäga om bland annat väder höjs naturen än mer. Denna ovisshet inför naturen kan sägas skapa ett gap mellan natur och människa. Man kämpar med och mot naturen hos Moberg. Och, människan har på senare tid med knep lyckats trotsa naturen, bland annat genom förekomsten av konstgödsel och maskiner.

Naturen och dess förändringar är något som är högst påtagligt för bonden. Det är därför inte konstigt att hen är beroende av den. Moberg säger att ingen kan ”undgå” vissa flyttfåglars återkomst om våren. Man har att förhålla sig till det. Moberg kallar flyttfåglarnas rotationer för ett exempel på ett ”oföränderligt liv i denna föränderliga värld”. Naturen bara är, den är fixerad. Moberg talar samtidigt om att naturen ger bonden ”sin anvisning” om hur den skall brukas. Naturen är på ett visst sätt och den ska nyttjas.

Hos Moberg har bonden alltså ett nära sammanlänkat förhållande till årets gång och skiftningar. Om midsommar säger Moberg att ”hos våra hedniska förfäder var den måhända hela årets förnämsta högtid, i varje fall hade den endast en medtävlare: midvinterfesten. Tiden för årets båda stora högtider bestämdes av solens gång och firades när solens stod lägst och högst…”. Han menar att midsommar är en högtid för att hylla naturens och människans fruktbarhet. Även om människan gör bruk på naturen, så har naturen inverkan på människan och hens traditioner och föreställningar. För samtidigt som människan önskar att åkern ska vara fruktbar, försöker hon själv vara fruktbar under sommaren. Det talas om seder där människan ger utlopp för sina lustar; ”Människan går före naturens makter med gott exempel och visar hur de skall bete sig för att liv av alla slag skall växa och frodas”. Människan och naturen ska alltså försöka följa samma mönster. Människan försöker korrespondera sitt liv med naturen. Denna imitationslek märker man även vid att bonden under jul och nyår stannade upp i sitt arbete eftersom solen då stannade i rörelse.

Bondens attityd till naturen, enligt Moberg, kan beskrivas som komplex. Människan försöker underställa naturen sig själv, samtidigt som människan är underkastad naturen. Men att naturen är något som ska brukas måste också förstås i förhållande till att idogt arbeta med jordbruk var en förutsättning för fortlevnad. Ändå kan man se hur människan förväntas dominera naturen, vilket kan framstå som grovt. Men denna hållning är alltså komplex – väder och vind håller bonden i sitt våld, för ”denna Herrans väderlek, som han omväxlande välsignar och förbannar, allteftersom den är honom till gagn eller förtret.” Människan kämpade mot naturen och upplevde att naturen i mångt och mycket kämpade mot henne. Och det måste man komma ihåg när man försöker förstå det liv som Moberg målar upp.

—

Isak Adolfsson