CD: Taste of Honey med Ulf Wakenius, Lars Danielsson och Magnus Öström
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, augusti 25th, 2020
Ulf Wakenius: Taste of Honey. (ACT Music/Naxos). Speltid: 44’54.
Ulf Wakenius (gitarrer), Lars Danielsson (bas och cello), Magnus Öström (trummor)
Betyg:
Release 26 augusti 2020
Det senaste jag hört med gitarristen Ulf Wakenius är tre skivor med de danska jazzsångerskorna Cæcilie Norby och Mette Juul, där inte minst de två med Juul är underbara. Han har också gjort fina album tillsammans med sonen Eric och med den finländske pianisten Iiro Rantala – och förstås med Oscar Peterson vars kvartett han tillhörde. Nu är han här med en trio. Och med Lars Danielsson på bas och Magnus Öström på trummor vill det till att misslyckas. Det gör man inte heller. Danielsson och Öström har samarbetat förr, som på Liberetto I, II och III (ACT); annars är förstås Öström mest känd som medlem av Esbjörn Svensson Trio. Vad Lars Danielsson beträffar påminner jag gärna om Just the Two of Us (ACT) med Cæcilie Norby och 4 Wheel Drive med bland andra Nils Landgren, men han har ju en lång karriär med en hel rad olika samarbeten, där till exempel Bobo Stenson och John Abercrombie kan nämnas.
Men nu var det alltså det nya albumet Taste of Honey som det skulle handla om. Undertiteln lyder A Tribute to Paul McCartney, och då är det förstås Beatles-låtar som dominerar. Här finns kända titlar som ”Blackbird”, ”She’s Leaving Home” och ”Eleanor Rigby” men också mindre kända – och så några utan Beatles-anknytning som titelspåret och bidrag av Wakenius, Danielsson och Consuelo Velázquez. Att köra ett album med Beatles i fokus låter kanske inte så originellt, men Wakenius och hans kumpaner gör något eget av materialet. Och de gör inte bara något eget. De gör något riktigt bra, något riktigt, riktigt bra. Och det gäller allt från deras underbart känsliga och läckra version av ”You never give me your money” till den mer riviga ”Jet”.
Öström är en trumslagare som vet att variera sig och är alltid spännande att höra, och Danielsson är tryggheten själv bas eller när han sätter stråken till cellon. Ska man jämföra Wakenius med någon ligger Pat Metheny bra till, och Taste of Honey kan till karaktären påminna om Methenys och Charlie Hadens Beyond the Missoury Sky. Det låter som en farlig jämförelse, men Wakenius klarar den. Bara en sån sak. Så är man det minsta fallen för intim gitarr-jazz med drag av Metheny så är Taste of Honey verkligen vad en välfylld håningsburk är för Nalle Puh.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
