CD: Schuberts tre sista pianosonater
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, januari 11th, 2020Franz Schubert: Last Piano Sonatas (nr 19–21) (Pentatone/Naxos). 2cd. Speltid: 74’12 + 42’37.
Francesco Piemontesi (piano)
Betyg:
År 1828 skrev Franz Schubert tre pianosonater, som fick numren 19, 20 och 21. De blev hans sista och räknas till ”den sene” Schubert. Det är en lätt absurd beteckning med tanke på att han faktiskt bara var 31 år när han skrev dem. Men Schubert blev ju inte äldre än så. Det som för somliga är tidigt i livet är för andra sent.
Nu har de spelats in av den schweiziske pianisten Francesco Piemontesi. Den sista sonaten är en liveupptagning, men konsertpubliken är föredömligt tyst. Därför är det märkligt att man tagit med slutapplåden på skivan. Den var förvisso välförtjänt där och då, men det betyder inte att jag vill att den ska bryta förtrollningen varenda gång jag lyssnar hemma.
Piemontesis tolkningar är hur som helst av det slaget att hans namn kan nämnas bland de bästa som spelat in de här tre verken – och då talar vi om pianister som Wilhelm Kempff (DG), Maurizio Pollini (DG), Radu Lupu (Decca), Murray Perahia (Sony), Leif Ove Andsnes (Warner), Mitsuko Uchida (Decca), Vladimir Feltsman (Nimbus) och ytterligare några. Och om nu någon undrar så är jag inte så svag för Alfred Brendel (Philips, Decca).
Sedan kan man tycka att de nämnda lyckas mer eller mindre bra i de olika sonaterna och i de olika satserna i samma sonat – eller att de lyckas lika bra men på olika sätt. Lupu, för att ett exempel, gör mig lite besviken i nr 21 men är underbar i nr 19 och 20. När det gäller Piemontesi är frågan om det inte är den 21:a sonaten som han gör allra bäst med dess spel mellan ljus och mörker, mellan det avspänt delikata och det dramatiska. I just den sonaten har jag annars en gammal klockarkärlek till Clifford Curzon (Decca) och vill inte vara utan Grigorij Sokolovs mer personliga tolkning (Opus111) som får mig att höra musiken på nytt. Det kanske man inte kan säga om Piemontesi. Men i likhet med Perahia får han oss att höra den i all dess skönhet i tolkningar som man inte lär tröttna på. Här finns inga extravaganser eller extrema tempi, bara en vilja att göra musiken rättvisa, ge den ett naturligt flöde och förmedla dess känsloregister. Han stöds också av en utmärkt ljudbild.
Hur som helst är det här musik som träffar en rakt i hjärtat ännu efter 200 år.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
PS. När Schubert var verksam hade ännu inte det moderna pianot sett dagens ljus utan han skrev för fortepianot, ett instrument som en del idag tycker låter förskräckligt – som en eländig föregångare till dagens Steinway. Men fortepianot kan ha sin egen charm om det trakteras väl. Den som är nyfiken på hur de här tre sonaterna låter spelade på ett piano från Schuberts egen tid rekommenderas att lyssna på Andras Schiffs inspelningar (ECM). Schiff har ju tidigare spelat in dem på moderna instrument, men jag tycker att hans tolkningar har fördjupats sedan dess. Sedan får var och en ha sin egen uppfattning om just fortepianots klang.