CD: La Fenice med Keith Jarrett
Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized torsdag, oktober 18th, 2018
Keith Jarrett: La Fenice (ECM/Naxos). 2 cd. Speltid: 44´52 + 52’55.
Keith Jarrett (piano)
Betyg:
Release: 19 oktober 2018
När Keith Jarrett 1975 gav sin stora solokonsert i Köln etablerade han en ny genre. Virtuosa jazzpianister som Bud Powell hade redan tidigare visat att det gick att ge solokonserter, men med Jarrett kom det stora formatet och närmandet till den klassiska musiken, i första hand romantiken. Han förenade improvisation med förmågan att spänna stora bågar. Kölnkonserten har blivit legendarisk, men den har också sina brister. Det händer att musiken går i stå, att Jarrett fastnar i en fras, inte riktigt vet hur han ska komma vidare och försöker dölja det genom att slå hårdare och stöna högre. Men där och då måste konserten ha varit en helt omvälvande upplevelse.
Sedan dess har ju Jarrett ständigt återkommit till formen, och en rad konserter har dokumenterats av ECM, vanligen med namn efter staden eller konsertlokalen där de ägde rum. Man har tydligt kunna se hur hans uttryck blivit mer varierat och hur han lärt sig när en musikalisk idé har gjort sitt och behöver ersättas av en ny. Förankringen i romantiken har också i hög grad kompletterats med ett mer modernistiskt tonspråk.
Foto: ECM/Rose Anne Colavito
Det nu aktuella dubbelalbumet heter La Fenice och dokumenterar den konsert han gav den 19 juli 2006 i Gran Teatro La Fenice i Venedig. Den är karaktäristisk för 2000-talets konserter i sin blandning av maskinell och intrikat rytmik och melodisk sötma, modern klassisk musik och svängig jazz, avantgardistisk konkretism och romantisk sångbarhet med närmast folkviseartade inslag. Och så lite grymtanden och stönanden, förstås. Det hör ju till. I några fall, under konsertens andra del, improviserar han även över kända melodier som jazzstandarden ”Stella by starlight” och den irländska ”My wild Irish rose”. Och som vanligt blir man grymt imponerad, även om konserten kanske inte är lika helgjuten som de i Osaka/Tokyo 2002 (Radiance ), New York 2005 (Carnegie Hall ) och Rio de Janeiro 2011 (Rio). Men det här är minsann gott nog och mer än så. Keith Jarretts många fans kommer inte att bli besvikna.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
