CD: Serenade to Music m.m. av Vaughan Williams
Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, juli 11th, 2018
Ralph Vaughan Williams: Serenade to Music; Concerto for Oboe and Strings; Flos Campi*°; Concerto for Piano and Orchestra (Chandos/Naxos). Speltid: 82’21
Louis Lortie (piano), Sarah Jeffrey (oboe), Teng Li (viola)°, Elsmer Iselers Singers*, Toronto Symphony Orchestra, Peter Oundjian (dirigent)
Betyg:
Vi vet inte mycket om William Shakespeare, men att han tyckte om musik verkar det inte råda något tvivel om. En av hans vackraste hyllningar till ”sweet music” finns i Köpmannen i Venedig där det också framgår att den som inte rörs av ljuva toner är en tråkmåns och född förrädare. Ralph Vaughan Williams fastnade för texten och tonsatte den som Serenade to Music för sexton solister och orkester. Det är ett ljuvligt verk som inleder en ny cd där Peter Oundjian dirigerar Torontos symfoniorkester. Men man har inte använt originalsättningen utan det arrangemang som Vaughan Williams gjorde för fyra solister, kör och orkester. Jag föredrar originalet, men visst låter det bra även så här – även om sopranen gärna hade fått hålla igen lite på sina ställen. Liksom serenaden är Flos Campi och oboekonserten pastorala verk, där Vaughan Williams visar sig från sin mest älskliga sida, något som Oundjian också fint får fram.
Pianokonserten hörs av någon anledning rätt sällan och få pianister har den på sin repertoar. Här spelas den i alla fall av en internationell stjärna som Louis Lortie och nog framgår det att konserten förtjänar en plats i ljuset. Frånsett den ljuvliga romansen bjuder den också på åtskilligt mer hårdför och rytmiskt hamrande musik än de andra verken på skivan och pekar fram mot Job och fjärde symfonin. Tyvärr blir den i Lorties och Oundjians tolkning lite avslagen, som vill man tona ner brutaliteten och få den mer i samklang med de andra verken på skivan. Mer energi hittar man hos Ashley Wass och Royal Liverpool Philharmonic Orchestra under James Judd (Naxos). Men bäst är ändå Chandos tidigare inspelning som det verkligen slår gnistor om. Där briljerar pianisten Howard Shelley med sitt kraftfulla och distinkta anslag och Bryden Thomson eldar London Symphony Orchestra i en frenetisk och dynamisk tolkning som river med lyssnaren – utan att romansens skirhet går förlorad.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
