Roman: Vaggvisa
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, juni 22nd, 2018Vaggvisa
Leila Slimani
Översättning: Maria Björkman
Natur och Kultur. 231 sid
Den Goncourtprisade författaren Leila Slimanis senaste bok Vaggvisa har nu översatts till svenska. Svenska läsare har därmed möjligheten att läsa ett spännande tillskott inom den franska litteraturskatten. Boken är hyllad i den internationella kulturpressen och översatts i 38 länder. Jag har läst den med nyfikenhet- fransk litteratur ger, med sin ofta särskilda karaktär, speciella upplevelser.
I en intervju i tidningen Elle berättar författaren att Vaggvisa inspirerades av en artikel i New York Times om ett föräldrapar och deras relation till kvinnan som passar deras barn. Mannen och kvinnan befinner sig yrkesmässigt mitt i sina karriärer och deras samveten är belastade av stress och skuld och att inte räcka till i sina föräldraroller. Barnsköterskan mördade oväntat parets barn och artikeln väckte stor uppståndelse i USA över det grymma brottet .
När barnsköterskan Louise i Vaggvisa anställs och blir en del av familjen förändras föräldrarnas liv radikalt. De befrias från både stress och ständiga skuldkänslor, över att vara frånvarande och att inte räcka till. De två barnen, Mila och Adam, fäster sig vid Louise som tar sig an rollen som ställföreträdande förälder på största allvar. Louise har fantasi och är både rolig och uppfostrande och vinner inte bara barnens hjärtan utan också föräldrarnas.
Slimanis bok är en mycket stark berättelse – ett drama där karaktärerna och deras relationer engagerar och kommer oss nära. Den är en psykologisk thriller men skiljer sig från genren genom att mordet, hämtat från exemplet i USA, avslöjas redan på första sidorna. Därefter får vi i följa relationerna mellan Louise, barnen, mamman och pappan i olika skeden. Och de olika processerna bakom deras personligheter. Upplägget är elegant och spänningshöjande. Genom författarens språkliga hantering och val av scener träder karaktärerna efterhand fram som personer liksom familjen i sin helhet. Familjerelationerna väcker känslor genom Slimanis skickliga balansgång mellan språklig realism och surrealism som ger berättelsen en dystopisk underton
Att föräldrarna kastar reklambladen som dyker upp i brevlådan och att Louise läser dem med förtjusning, är en av flera episoder som framhåller bokens tydliga klassperspektiv. Den fattiga, lågutbildade superfixaren Louise frälser det välutbildade paret – hon advokat, han TV-anställd, musikpassionerad med egen inspelningsstudion – från matinköp och barnaskrik.
I den nämnda intervjun berättar Slimani om sin egen inre konflikt att välja arbete eller tid för barnen. Hon bor i Paris men har sina rötter i Marocko där kvinnans rätt och möjligheter att arbeta ännu inte är en allmän självklarhet. Under hösten kommer hennes reportagebok om kvinnors villkor i Marocko ut på svenska.
Den ser jag med spänning fram emot.
—
Marianne Freyne-Lindhagen
