LP: Eternity & A Day med The Electric MZ

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, juni 15th, 2018

The Electric MZ: Eternity & A Day (Einnicken Records). Speltid: 36’25.

Stefan Wistrand (saxofoner, basklarinett), David Lindh (gitarr), Johannes Rytzler (klaviaturer), Mattias Greén (bas, trumpet), Peter Lampa-Olsen och Johan Carlsson (trummor och slagverk)

Betyg: 

Det är nästan lite högtidligt att få en ny LP i sin hand, dessutom en liksom gammaldags stabil och svajfri som senare också visar sig producera en njutbar ljudbild. Nå, vinylen har ju gjort comeback, inte minst hos musiker och band som ligger utanför mainstream. Det gäller The Electric MZ och dess förgrundsfigur, saxofonisten Stefan Wistrand. Wistrand har genom åren dykt upp i olika konstellationer och rört sig mellan friform och progressiv rock, jazz och elektronisk musik. Dessutom har han stått på estraden tillsammans med Bruno K. Öijer när denne läst sin poesi. Förra året fick han också hemstaden Eskilstunas musikpris för sin vittfamnande verksamhet både som musiker och musikhistoriker.

Det är Wistrand som står för alla kompositioner på nya albumet Eternity & A Day. Om titeln låter bekant beror det säkert på att ni sett filmen. Skivan är gruppens hommage till Theo Angelopoulos Evigheten och en dag. Angelopoulos huskomponist var Eleni Karaindrou (och hennes suggestiva musik till filmen finns på ECM), men förvänta er inte att The Electric MZ försöker kopiera hennes djupt melankoliska och nostalgiska stämningar. Här rör det sig mer om ett slags jazzrock med elektroniska inslag och ett stadigt groove – ungefär som på gruppens förra album Silent in the Murmur (2015). Den grundläggande pulsen är stadig och stark och ger ett slags evighetsstruktur som också speglas i titlar som ”Flow” och ”Endless”. Man får känslan att musiken skulle kunna hålla på hur länge som helst, kanske i en evighet och en dag, att den så att säga kommit in i andra andningen. Men bandet har förstånd nog att inte pröva lyssnarens tålamod i onödan utan rundar varje gång av efter ungefär tio minuter. Ska man jämföra bandet med något annat kanske det skulle kunna vara Nik Bärtsch’s Ronin eller Tonbruket som kan röra sig i ungefär samma gränsmarker. Men The Electric MZ odlar ett mjukare och mer avrundat och enhetligt sound än i alla fall Tonbruket.

Att jag kallade Stefan Wistrand bandets förgrundsfigur betyder inte att han dominerar solistiskt, även om vi kan glädjas åt riktigt snyggt saxofonspel på till exempel ”Stratum” och en härlig insats på basklarinett i ”Endless”, skivans avslutande bidrag som liksom vaggar oss till ro. Det är trots allt bandet som helhet och enhet som står i centrum och det sound som kollektivt skapas.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

PS. För undvikande av alla missförstånd: Nej, det är inte så att jag här promotar min bror eller någon annan familjemedlem. Våra namn må vara nästan identiska – men vi är inte på något som helst sätt släkt med varandra. Dock ska erkännas att vi träffats en gång i tiden på 1970-talet i Örebro.