Bländverk och förblindelser

Inlagd av Kulturdelen Dixit onsdag, februari 28th, 2018

Jag sitter och tittar på det italienska kommunistpartiets presskonferens på RAI TV. Ja, det finns kvar fast som en liten skugga från fornstora dar. En röd flagga, vad annars,  med hammaren och skäran pryder studion, där tre journalister väntar på att få fråga ut partiledaren. Dessa två verktyg  har historiskt tjänat som en symbol för arbetares och bönders arbete. Just arbete jämte folkets överhöghet är två nyckelbegrepp som lyfts fram redan i de två första meningarna i den italienska republikens konstitution.
Nu tar partiet sats för att komma över tre procent i valet den 3:e mars. Där ligger spärren för småpartier i det italienska systemet. Partiledaren Marco Risso  har en lugn kväll och kan  uppträda som alla goda gåvors givare förvissad om att han inte kommer att råka ut för verklighetens stålbad.  Pensionsåldern ska sänkas till 60 för alla och så vidare i julklappssäcken.  Han har samma lättsinniga inställning till statliga budgetunderskott som Reagan och  Trump. Självklart vill Risso förpassa euron, EU och Nato till historiens skräphög. Han försitter givetvis inte heller chansen att skära hälsenorna av den vänster som ännu är med i matchen, premiärministern Gentiloni,  Partito Democratico, benämns ”förrädare”. Det arbetande folkets fiende.  Rissos läppar kröker sig aningen vällustigt. Han följer upp med att partietablissemanget är Bryssels och Frankfurts, (EU:s och Europeiska centralbankens) lakejer.  Ett beprövat retoriskt grepp. Gentiloni kan inte göra någonting utan att kröka på ryggen och hämta in sina feodalherrars lov. Men mest kostligt är att det inte är så noga med att komma in i parlamentet för partiet. Risso och partiet tror nämligen med dogmatisk stränghet på den socialistiska revolutionen. Också den beprövad ett flertal gånger med ett inte särskilt lyckat resultat. Här kan tala om ideologiska förblindelse. 

Nu till poängen. Jag är inte  övermåttan intresserad av Italiens kommunistiska parti. Slumpen såg till att jag denna februarikväll  råkade ut för en medial dubbelexponering av olika typer av ideologisk förblindelse som födde några omedelbara reflektioner. På radion hörde jag med ena örat nyhetsrapportering om Nya Karolinska Solna (NKS) som stampar tungt på massmedievågorna som ett gistet flaggskepp för misstänkt korruption, inkompetens och guldbyxekonsulteri. Försenat, fördyrat, förbannat och under polisutredning för att ha orsakat cancerpatienters för tidiga död. Här kan man verkligen med en dagsaktuell fras klämma i med: ”Vad fan har medborgarna fått för pengarna?”
Detta ordvimmel av anklagelser, insinuationer och berättelser, en del säkert skrönor, som fortplantar sig över hela mediesfären och i sociala mediers mycelium är svårt att sakligt och källkritiskt granska. Personalen har också protesterat och bokstavligt blåst i visselpipor. Men vilken tyngd och utbredning kritiken har är svårt att veta.
Allt är säkert inte nattsvart. Men nyanserna försvinner i ett klimat där indignationens upprorseldar blossar. Läget blir heller inte bättre av att regeringen trampar in och vill göra en granskning av projektet. Tvivelaktigt av konstitutionella skäl och alldeles genomskinligt i politiskt syfte. Det är ju valår.

Men så hörde jag något som gjorde att jag spetsade öronen. Det talades om själva upphandlingsformen där en katastrofal kostnadsutveckling för det allmänna kan bli följden när allt är klart och det är dags att börja leverera vård i världsklass i vardagen. Ett hotfullt kostnadsmassaspöke har dykt upp på scenen i detta infrastruktursprojekt med OPS-finansering. Förkortningen står för Offentlig privat samverkan (på engelska Public Private Partnership). I en rapport från sjukhusprojektet anno 2010 heter det lakoniskt ”Upphandlingsformen används i ett flertal länder, främst i syfte att skapa högre kvalitet och ökad effektivitet.”Jag har inte sett att finansieringsformen systematiskt har diskuterats i medierna. Men där jag kan ha fel.
Men den här hybridformen blir ju allt vanligare och borde därför sättas under lupp.  Intet nytt under solen dock.   I min uppväxtstad fanns det ett nära samarbete mellan socialdemokratiska makthavare och privata byggherrar när miljonprogrammet förverkligades.  Det var nogt vanligt på flera håll.
OPS är säkerligen mycket mer sofistikerat och utgör en del av komplexiteten i förverkligandet av NKS.  Storlek och komplexitet gör det svårt för medier och allmänhet – säkert också för politiker och tjänstemän – att sätta sig in i helheten. Här gäller det ju att ha både överblick och detaljskärpa för att man  överhuvudtaget ska kunna granska de avtal som slutits – och i sinom tid utvärdera projektet. 

Den privata aktörerna har ju först och främst målet att göra vinst. Att maximera det affärsmässiga utfallet. Det är ett offensivt och tydligt uppdrag och man behöver inte befara att beställaren går i konkurs om man lyckas få till lite extra lukrativa avtal för egen del. Medan det motsvarande tänket på den offentliga sidan är svårt att formulera. Skattebetalarna ska givetvis ha valuta för pengarna. Men det måste vara extremt svårt att beräkna den vårdkvalitet man vill ha för x antal skattekronor och att hålla i så här stora projekt. Visionära grepp kanske inte är så dyra i det långa perspektivet. Vem vet? Här är det i alla fall fråga om en delikat balansgång. Kostnaderna sticker lätt i väg vilket otvivelaktigt skett i det här fallet. Det har blivit ett dyrt sjukhus, sägs det. Men slutnotan är inte klar och vad ska man jämföra med: Att inte ha byggt något nytt sjukhus överhuvudtaget.

Sedan kan man ana att ledande politiker i Alliansen i Stockholm läns landsting har tyckt att själva begreppet OPS är en riktig ideologisk boost och roligt att arbeta med. Full av energirika värdeord som privat företagsamhet, marknadslösningar, entreprenörer, ökad effektivitet, nya arbetssätt, kvalitet i världsklass, uppföljningar, benchmarking  … Kanske är det därför det slarvats med elementära ting på ömse sidor. Fakturor utan underlag har tydligen både skickats och attesterats och betalats. Genant milt sagt. Men vem vill se magra kamrerstyper runt sig. Siffernissar som älskar exakta kalkyler på vad saker och ting kostar och har ett sinnligt förhållande till rena sifferserier som inte är infekterade av det opålitliga och mångtydiga mänskliga språket. Sanningen i sin renaste form.

Tvärtom en lätt ideologisk gruppberusning gör att man ser rosigt på tillvaron och är mindre benägen att sätta pekfingret på alla oklarheter  eller ens ids formulera dem. Experttron blommar. Vad annat kan man lita på. Det är svårt att agera kritisk bromskloss eller anföra praktiska svårigheter eller demonstrera verklighetens hårda kanter i konsulternas tidsålder där optimism, positivt tänkande och marknadstro är evangeliet för dagen.     

Det är närmast en filosofisk fråga i den här typen av partnerskap vem som gör en god respektive en dålig affär. Eller hur win-win-situationer ser ut. Om begreppen ens är relevanta. Det går nog hursomhelst inte att komma överens över partigränserna om den analysen i praktiken. Speciellt som det finns en tidsfaktor inbyggd där utfallet kan förändras över tid. Förseningar och fördyringar av stora offentliga projekt är legio. Men ibland landar de någorlunda mjukt ändå senare i livscykeln. Att ett nytt sjukhusprojekt har aktualiseras är inget självändamål utan ett försök att möta ett allt starkare och växande samhällsbehov. Och det kommer att kosta pengar alldeles oavsett hur det utformas i verkligheten.     

Det finns nog inte tillräckligt med tid eller kompetens att diskutera projekt av den här dimensionen eller en finansieringsstrategi som OPS i medierna. Speciellt om man ska nå en bred allmänhet. Det är kanske inte ens läge för det i de beslutande församlingarna. Komplexiteten är för tids- och utrymmeskrävande och svår att popularisera.

Jag kommer osökt att tänka på boken Parkinsons lag och andra studier i administrationens konst, en lycklig läsupplevelse i mitt 60-tal. En osannolik bästsäljare som getts ut i ständigt nya utgåvor. Cyril Northcote Parkinson var en brittisk marinhistoriker och författare som formulerade ett antal ”lagar” om hur byråkrati och politik fungerar i verklighet och dissikerade fram de triviala mekanismer som ligger bakom att till exempel antalet administratörer i institutioner verkar öka exponentiellt. Han var skarpsinnig och humoristisk och utvecklade en synnerligen engelsk satirstil. Med lite av P. G. Wodehouse i grundtonen.

Parkinsons tredje lag  lyder: Expansionen leder till komplexitet och komplexiteten leder till förfall. Han konkretiserar den med en skildring av hur en styrelse ska ta ställning till ett köp av en atomreaktor med ett nätt miljardpris. Kort sagt en summa som ligger långt ifrån vardagserfarenhet och så kallat sunt förnuft. En miljard mer eller mindre, no big deal!  Alltså en komplicerad punkt på dagordningen som ska avverkas.
Det är bara två personer i styrelsen, om jag nu kommer ihåg rätt, som har koll på vad en atomreaktor kan tänkas kosta. De övriga är okunniga men är inte benägna att tillstå detta faktum och begära mer information. De låtsas som det regnar. De två med kunskaper finner ingen mening i att diskutera om själva priset är rimligt  eller andra konkreta frågor. Köpet klubbas raskt igenom.

Vid nästa punkt på dagordningen, byggande av ett cykelställ för personalen, bryter pandemonium ut. Varför ska den ha ett cykelställ? Någon ifrågasätter hela projektet. De som är för, har var och en sitt förslag till utförande. Målat eller ej? I så fall, vilken färg etc. Här känner sig alla på sin mammas gata och fast beslutna om att se till att frågan får en seriös genomlysning som det heter.  Alla har ett hum om vad ett cykelställ får kosta om det nu ens behövs.  Parkinson konstaterar att den tid som åtgår att diskutera en punkt på dagordningen står i omvänd proportion till den aktuella projektets kostnad. Ju mer det kostar desto mindre tid tar punkten.

Ideologisk förblindelse uppträder i gradskillnader. Från ett svårartat kognitivt hjärnspökeri som hos de italienska kommunisterna till mer godartade former av naivitet eller ren dumhet till följd av en övertro på abstraktioner som marknaden, illuminati,  dialektiken, partiprogram  eller bara sin egen förträfflighet.  
Jag lägger allt oftare märke till kollisioner mellan olika världar och värdesystem som skapar institutionella smärtpunkter i samtiden. Den offentliga sektorns behov av lagar och regler och oförvitliga ämbetsmän, förkroppsligade i personer som Dag Hammarskjöld och Inga-Britt Ahlenius,  gifter sig inte alltid väl med marknadens behov av snabbhet, flexibilitet, korta beslutsvägar, kostnadseffektivitet och vinstjakt i en värld där teknologin dukar upp en enorm potential och medievärlden blir alltmer svåröverskådlig. Och där historien som grädde på moset består oss med en riktig stresstest av stora migrationsvågor. Ämbetsmännens integritet och regelverken är de första offren  Men också själva demokratin är satt under stark press och vår självbild vacklar. Vi verkar vara på väg att bli ett folk av SD-lightsympatisörer. Marschriktningen är densamma som i resten av Europa.

Det finns fler  rötskador som går i dagen. Som i fallet med Transportstyrelsen och outsourcingen där bondeoffer har utkrävts i form av en sparkad generaldirektör och statssekreterare. En osannolik härva av rundningar av regelverk och bristande klarspråk trots staber av kommunikatörer. Där till och med Säpo påstås ha dragit  fötterna efter sig och inte lyckats uttrycka sig begripligt. Lägg ner outsourcingen för i helvete! Så kan man inte säga. Det är för primitivt. 

I skolans värld är den ideologiska förblindelsen ständig gäst. Läroplanerna är bländande vackra skrivbordsprodukter. Betygssystemet obegripligt och ohanterligt. Och ingen verkar på allvar vilja diskutera självklara snedvridningar som det inflationsdrivande trycket på betygssystemet som uppkommer i den kommersiella delen av skolsystemet där man jagar vinster och försöker minimera kostnadskrävande elever. Den betygsättande läraren var förr en ämbetsman, men är i dag marknadsförädlad till en leverantör av glädjebetyg. Höga betyg är nämligen bra för marknadsföringen.
Det är naturligtvis bäst att hålla tyst om man är lärare. Man vinner inte ära och berömmelse genom att visa på skärpa och integritet. Eller en bra löneutveckling. Det är för många aktörer som gillar läget. Betygssystem har under överskådlig tid varit skolpolitikens sämsta gren. Det säger inte lite. 

Och nu har doktorn dykt upp i mobilen med ett bländvitt leende. En fräsch och modern hybridform där det privata och offentliga möts. Det är en härligt ny bransch där efterfrågan aldrig kan mättas.  Den digitala läkarmottagningen är viral och avknoppningarna  kommer nog att koncentrera sig på de lätta fallen och som kronan på kreativiteten skicka räkningen till landstingen och raka hem en nätt vinst.

Peang syster! Vi måste stoppa kassaflödet. Eljest bleknar landstingen och den offentliga vården bort.  

Dixie Ericson är kulturjournalist