CD: Ny jazz med Mulo Frankel, Stefano Bollani, Scott DuBois
Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, november 26th, 2017
Mulo Francel: Mocca Swing (ACT/Naxos). Speltid: 57’33 + 53’39.
Mulo Francel (tenorsax, klarinett), David Gazarov (piano), Sven Faller (bas), Robert Kainar (trummor), Münchner Rundfunkorchester, Enrique Ugarte (dirigent) m.fl.
Betyg:
–
Stefano Bollani Trio: Mediterraneo. Jazz at Berlin Philharmonic (ACT/Naxos). Speltid: 54’54.
Stefano Bollani (piano), Jesper Bodilsen (bas), Morten Lund (trummor), Vincent Peirani (ackordeon, ackodina), Berliner Philharmoniker
Betyg:
–
Scott DuBois: Autumn Wind (ACT/Naxos). Speltid: 68’48.
Scott DuBois (gitarr, dirigent), Gebhard Ullmann (tenorsax & basklarinett), Thomas Morgan (bas), Kresten Osgood (trummor) samt flöjt, oboe, klarinett, fagott och fyra stråkar
Betyg:
–
Jag är vanligen måttligt förtjust när jazz ”goes philharmonic”; det verkar svårt att riktigt få till det. Så mina förväntningar var inte direkt skyhöga när jag fick Mediterraneo. Jazz at Berlin Philharmonic i min hand – trots att det var Stefano Bollani Trio som stod i centrum. Bollani är ju inte vem som helst. Samtidigt med denna cd anlände ett dubbelalbum, Mocca Swing, med Mulo Francel som på första skivan spelar med sin kvartett medan han på den andra lierat sig med Münchens radioorkester. Francel är väl annars mer känd för sin kvartett Quadro Nuevo som ägnar sig åt världsmusik.
Mocca Swing är en bra och passande titel. Det är ett slags underhållningsjazz med 1940-talskänsla. Den står stadigt förankrad i traditionen. Melodiös och skönt avslappnad skulle den fungera den utmärkt som bakgrundsmusik på ett kafé med ambitioner, men den passar även utmärkt hemma i vardagsrummet. Det är vackert spelad och behaglig musik som inte sticker ut men inte heller blir trivial eller tråkig. Men det är skivan med kvartetten som är bäst och personligast. På orkesterskivan känns det som jag intar min mocca på ett lite mer mondänt underhållningspalats, och där trivs jag kanske inte riktigt lika bra – även om jag gottar mig åt godbitar som ”Flying Carpet” och ”Poet in Italia” och annat. Det är inte utan att man blir lite sugen på en aromatisk mocca …
När Stefano Bollani tar sig till de ärevördiga Berlinfilharmonikerna, Wilhelm Furwänglers och Herbert von Karajans gamla orkester, har han valt att utgå från klassisk musik och filmmusik av landsmän som Monteverdi, Puccini, Rossini, Nino Rota och Ennio Morricone. Det blir musik ur Barberaren i Sevilla, L’Orfeo, Amarcord, Den gode, den onde och den fule och diverse andra operor och filmer. Och då kan man komma ihåg att Bollani är en jazzpianist med klassisk skolning. Resultatet är underhållning på hög nivå, full av energi och och med en rejäl dos humor.
Även det tredje albumet i denna giv drar åt orkesterhållet. Det är gitarristen Scott DuBois som utökat sin kvartett med fyra stråkar och fyra träblåsare för att få till lite höstblåst: Autumn Wind. Men intrycket är långt ifrån ”filharmoniskt”, snarare kammarmusikaliskt. Musikaliskt skiljer sig också albumet åtskilligt från såväl Francel som Bollani. DuBois odlar ett åtskilligt modernare och fränare, ibland lite brötigt, tonspråk. Men han kan också försjunka i meditativa stämningar. Av dessa tre album får väl Autumn Wind betraktas som det smalaste, utan att vara svårtillgängligt, men helt klart också det mest spännande och suggestiva.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion
