CD: Daphnis et Chloé av Maurice Ravel

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, juli 21st, 2017

Maurice Ravel: Daphnis et Chloé (Harmonia mundi/Naxos). Speltid: 55’.01.

Ensemble Aedes, Les Siécles, François-Xavier Roth (dirigent)

Betyg: 

 

–

 

–

Ännu en Daphnis et Chloé. När jag räknar efter har jag nu fjorton olika inspelningar av den kompletta baletten. Det säger förstås något om hur mycket jag älskar det här verket.

Det var 1909 som Maurice Ravel ombads att skriva musiken till en balett baserad på den antika grekiska romanen Daphnis och Chloë. Beställare var Sergej Djagilev. Han basade för dåtidens hippaste balettsällskap, nämligen Ryska baletten i Paris. Ravel tackade ja. Men han var inte den som slarvade ifrån sig något, så musiken var klar först tre år senare. Men vilken musik! Den skulle, enligt Ravel, förmedla en dröm om Grekland. Och det var en dröm om sol, vind och vatten.

Det finns en rad bra inspelningar av Daphnis och Chloë, och här har vi en till. Den pockar på vår uppmärksamhet genom att betona sin ”autenticitet”. Med det avses att orkestern Les Siècles spelar på franska instrument från början av 1900-talet för att få den rätta klangen. Jag kan dock inte påstå att resultatet är så revolutionerande annorlunda som dirigenten François-Xavier Roth hävdar. Så för mig är själva tolkningen viktigare. Den väcker min förtjusning, men den slår inte ut de bästa av de tidigare.

När det gäller ”autenticitet” skulle man också kunna argumentera lite annorlunda och lyfta fram inspelningen med Pierre Monteux. Det var nämligen han som dirigerade uruppförandet 1912. Men det dröjde för all del till 1959 innan han ställde sig i Decca-studion för att tillsammans med Londonsymfonikerna föreviga sin tolkning.

Den finns nu på Decca till lågpris – och är man beredd att lägga på några tior kan man få den från Praga Digital som faktiskt lyckats förhöja den redan från början lysande ljudbilden. Det är kort sagt en inspelning som inte går att komma runt. Det skulle en del även säga om den med Charles Munch från 1955 (RCA). Ljudet är inte riktigt av samma klass men anmärkningsvärt bra för sin tid. Går vi några decennier framåt i tiden hittar vi en inspelning med Charles Dutoit (Decca) som har allt man kan begära (frånsett att den idag kan vara lite besvärlig att få tag i). Munch, Monteux och Dutoit kan alla vila i en fras och bygga en stegring som känns i kroppen. Och de kan förmedla den där soldränkta sensualismen som gör musiken så outsägligt ljuvlig: solglittret, fågelsången, vindens spel och havets dyningar.

Allt sammanvägt sätter jag Monteux och Dutoit främst. Men François-Xavier Roth och hans kör och orkester har också mycket som talar för sig, även om de i mitt tycke saknar det där lilla extra som får de andra att lyfta mot sommarhimlen.

 

PS. Här hittar ni två tidigare recensioner av Ravels Daphnis et Chloé, en med Valerij Gergijev och en med Yannick Nézet-Séguin.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.