Bok och dvd: Äkta skräck 2

Inlagd av Erik van Ooijen Bokhyllan, Facklitteratur, Film, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Videohyllan måndag, juli 3rd, 2017

Äkta skräck 2

Magnus Blomdahl

Vertigo. 155 s. Har utkommit.

–

–

–

–

–

–

–

 

 

Revisiting Melancholie der Engel

Dokumentär, Sverige, 2017

Regi: Magnus Blomdahl

Medverkande: Marian Dora, Magnus Blomdahl

Distributör: Black Lava Entertainment

Längd: 60 min

–

–

–

–

–

 

Häromveckan ondgjorde sig den moderate pressekreteraren Niklas Gillström över Magnus Thierfelders lilla skulptur Fountain, en knappt synlig vattenläcka mellan gatstenarna som installerats utanför Konstfrämjandets lokaler i Stockholm för att fira organisationens 70-årsjubileum. Vad gör man egentligen på Södermalm när resten av Sverige plågas av vattenbrist, frågade Gillström retoriskt, och gav själv svaret: ”En konstinstallation som sprutar vatten på gatan såklart!”

Att lyfta fram hur det hela sker just på Södermalm ingår i den nya borgerlighetens strategi att förskjuta maktkritiken från den ägande eliten till den så kallade ”kultureliten” – en taktik som varit framgångsrik alltsedan Göran Hägglund tog över den nydemokratiska definitionen av väljarbasen som lite ”verkligare” än andra. Men att ett så beskedligt verk som Thierfelders kan väcka en sådan irritation tyder på ett mer grundläggande konsthat, där ”kreativitet” och ”visioner” endast kan tillåtas där de ger avkastning, på konsultbyråer och i vinstmaximerande skolkoncerner. Det mälarvatten som skvätts ut över Swedenborgsgatan, och genast återdistribueras inom det lokala ekosystemet (trots Gillströms fördömande av hur verket inte bildar något ”slutet system med pump”), utgör förstås en försvinnande liten mängd i förhållande till de dryga två miljarder kubikmeter vatten som årligen går till industrin (eller de 4-8 liter som går åt vid varje enskild toalettspolning). Men där industrin gör allt för att dölja sin exploatering av våra gemensamma naturresurser kan Thierfelders konstverk synliggöra ”slöseriet” genom en gestaltning som i själva verket kräver minimala medel. Vad som upprör den moderate konstkritikern är alltså snarast hur konsten synliggör något som borde förbli osynligt.

Något liknande kan sägas om bruket av våld inom, exempelvis, den så kallade extremfilmen. När en sköldpadda styckas i Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust (1980) förmår denna scen uppröra tillochmed dem som annars inte har något att invända mot hur 56 miljarder djur (exklusive fiskar) dödas varje år inom livsmedelsindustrin. Att ett mord upprör mer än miljarder säger något om konstens förmåga, inte bara att känslomässigt påverka, utan att förfrämliga den exploatering vi i vardagen inte förväntas reagera över därför att den, till skillnad från konsten, är ”naturlig”.

Frågan aktualiseras i Äkta skräck 2, uppföljaren till Magnus Blomdahls intervjubok med våldfilmsregissörer från 2011. I den nya boken förekommer ett femtontal filmskapare men det råder inget tvivel om att huvudnumret utgörs av den mystiske och anonyme tyske regissören Marian Dora. Den senare är också föremål för Blomdahls lika pinfärska entimmesdokumentär Revisiting Melancholie der Engel, där de båda filmskaparna tillsammans återbesöker inspelningsplatsen för ett av det senaste decenniets allra vackraste och fruktansvärdaste filmverk.

Dora, som verkar under ett antal pseudonymer och vars ansikte förblir maskerat i dokumentärfilmen, slog igenom i skräckkretsar med Cannibal (2006), en grym och smutsig visualisering av det uppseendeväckande fallet Armin Meiwes, den tyske datorteknikern som över nätet raggade upp en man vilken frivilligt ville bli uppäten och mördad (i den ordningen). Eftersom Meiwes noggrant dokumenterade händelsen på en fyra timmar lång videoinspelning erbjöd rättegångshandlingarna en utförlig beskrivning av förloppet vilken ligger till grund för Doras filmatisering. Regissörens magnum opus utgörs dock snarare av den två och en halv timme långa Melancholie der Engel (2009), vilken också baseras på en verklig händelse vars mystiska natur dock lämpar sig bättre för konstnärlig bearbetning. Till grund för filmen ligger ett fall där en grupp människor ska ha samlats i ett hus och endast två överlevt medan de andra helt enkelt försvann. Polisen fann aldrig några spår av de försvunna men däremot rester från äldre människolik, inklusive ett litet barn. Överlevarna har dock konsekvent vägrat berätta vad som egentligen hände i huset.

Utifrån dessa vagare ramar skapar Dora en mörk, lyrisk-allegorisk fantasi där ruttna kroppar, blod och avföring skänks en makalös skönhet med hjälp av överraskande stringent ljussättning, klippning och en mästerlig kamerateknik som för tankarna till Karim Hussains självständiga arbeten. Trots att filmen fullkomligt frossar i övergrepp och groteskerier ger den emellertid ett betydligt mindre exploativt intryck än första bästa tv-deckare, helt enkelt därför att den pornografiska blicken helt ersatts av en känslig intimitet och en meditativ långsamhet som verkar genom antydningar och liknelser, liksom en hypnotisk växling mellan det drömskt flytande och det pregnanta ögonblicket. Därmed skriver Melancholie der Engel in sig i en filmtradition som egentligen ligger långt ifrån allt det vi vanligtvis förknippar med begreppet ”skräckfilm”, och som snarare har sin främsta föregångare i Pier Paolo Pasolinis Salò o le 120 giornate di Sodoma (1975; Salò, eller Sodoms 120 dagar). Dessa är inte filmer som plötsligt får oss att hoppa till och spilla popcorn i biofåtöljen utan som obevekligt avtäcker den utdragna fasa själva människolivet utgör.

I Blomdahls intervjuer med Dora ges vi en lika fascinerande som otäck inblick i den kompromisslöshet som krävs för att möjliggöra ett verk av den här kalibern. Dora återkommer med bitter tvångsmässighet till det stora inspelade material som filmens producent inte bara tvingade honom att klippa bort från Melancholie der Engel utan dessutom förstöra därför att dess innehåll på ett eller annat sätt var olagligt. Dokumentärfilmens titt ”behind the scenes” skapar en välbehövlig distans till det alldeles tillräckligt brutala innehåll som faktiskt finns kvar, som när platsen för en urspårad våldsorgie i verkligheten visar sig ha blivit något slags sliten publokal där golvet tas upp av ett fussballspel snarare än någon ohelig ansamling kroppsvätskor. Vi får också veta att den dimma som fyller filmens gotiska lokaler i själva verket kom från det stora antal rökelsepinnar som Dora tvingades tända för att skådespelarna alls skulle kunna vistas på inspelningsplatsen. Lukten var nämligen kväljande från de verkliga kroppar i olika stadier av förfall som fyllde rummen. Dora använder sig nämligen inte bara av riktiga djurkadaver utan, liksom Jason Todd Ipson i den mediokra Unrest (2006), också av faktiska människolik i sitt filmskapande.

Och det är nu vi återkommer till Gillströms fontänkritik. Dora, som föraktar digitala specialeffekter, grumlar avsiktligt gränsen mellan dokumentära och gestaltade övergrepp. Under filmens gång dödas en gris i ett brutalt men ovanligt suggestivt korsmontage, en redan död kanin dekapiteras och en levande katt får halsen avskuren. Allt detta utgör naturligtvis helt överflödiga våldshandlingar. Samtidigt betyder detta att färre djur ändå fått sätta livet till för denna enda – och i mina ögon omistliga – film än för en helt vanlig varmkorv, som innehåller spår av hundratals nermalda kroppar. Liksom Thierfelders skulptur kan filmen alltså sägas synliggöra ett slags utbredd exploatering – människans våld mot djur – som det civiliserade samhället i övrigt söker hemlighålla. Doras upptagenhet vid våld är ju i grund och botten uttryck för en upptagenhet vid våldet som problem: han är själv vegetarian och djurrättsligt engagerad, men känner en farligt obeveklig skyldighet gentemot den konstnärliga visionen. Med Blomdahls sammanfattning: ”Han skulle aldrig kunna tänka sig att äta ett djur, men för sina filmers skull är han beredd att göra allt. Allt.” Om Dora avfärdas som omoralisk, vad säger det då om den moral som accepterar ett gränslöst våld för konsumtion men inte ens litet våld i konstens namn? En sådan upprördhet ligger tämligen nära Gillströms vulgära konstkritik.

Som sagt är Dora dock bara en av många filmskapare som intervjuas i Äkta skräck 2. Detta galleri är tämligen disparat: från medelmåttor (fransmannen Xavier Gens) till mästare (belgiske Fabrice du Welz), från genreklassiker (Joel M. Reed) till oprövade debutanter (rumänen Adrian Tofei), från hyperesteter som Dora till dem som inte alls vill förknippas med konstbegreppet (den italienske skräckelpornografen Marco Malattia). Det är långt ifrån någon sammanhållen rörelse som skildras, med visst undantag för representanterna för 2000-talets framgångsrika franska skräckvåg, som här visar sig ha sin grund i ett enskilt initiativ från Studio Canal där en handfull skapare tilldelades en mindre budget och fria tyglar – något som säger något om hur litet som egentligen krävs i ekonomisk väg för att skapa intressant film.

Men om många av dessa regissörer så småningom lär begravas i genretraditionens sediment kommer ett par utan tvivel att gå till åtminstone den alternativa filmhistorien. Därför blir Blomdahls arbete ovärderligt som kunskapskälla för framtida utforskare av dessa mindre uppmärksammade, och ibland rent ljusskygga, konstnärskap. Författaren har dessutom blivit en allt säkrare skribent. Den lite vårdslösa snabbhet som i föregångaren kunde ge ett nonchalant intryck har nu utvecklats till en igenkännbar stil: Blomdahl är gonzojournalisten på språng som stjälper en öl medan han klottrar ner frågor på servetten i väntan på nästa intervjuobjekt. Ibland går det kanske litet för snabbt med följdfrågorna – vem hade inte velat höra mer om den gamle snuskkungen Reeds möte med Liv Ullman? – och även om visst språkslarv kan skyllas på stilen är det oförlåtligt att i sammanhanget stava fel till GG Allin. Men Blomdahl har en kunskap, nyfikenhet och entusiasm som inte bara smittar av sig på läsaren, utan, än viktigare, på dem han intervjuar. Att överhuvudtaget komma Dora så pass nära som Blomdahl gör säger en hel del om hans styrkor som utfrågare, och det finns åtminstone i vårt land ingen annan som skulle kunna få ihop något liknande.

Att vi kan vänta oss en Äkta skräck 3 ter sig självklart. Innan dess får vi emellertid hoppas att Blomdahl kan fullborda något av de avbrutna projekt som omnämns i inledningen: om New Yorks porrscen, sexuella fetischer, eller amerikansk independentfilm. Vad man verkligen önskar sig är dock att någon av dagens nya digitala teveproducenter skulle upptäcka Blomdahls förmåga att vaska fram, söka upp och drabba samman med udda och intressanta filmskapare, och låta det hela utvecklas till en teveserie med halvtimmeslånga regissörsmöten.

Till dess kan vi dock bara konstatera att Blomdahl inte bara har bäst koll på skräckfilm, utan också är den som förmår visa varför genrens apartaste inslag är estetiskt, etiskt och politiskt intressanta.

 

___________

Erik van Ooijen är docent i litteraturvetenskap och f.n. verksam vid Karlstads universitet