Tunghäfta 1. Möte med Vilhelm Moberg

Inlagd av Kulturdelen Helgesson söndag, januari 15th, 2017

Det har hänt att jag av olika anledningar har drabbats av tunghäfta vid möten med kraftfulla personligheter. Jag ska berätta om två sådana tillfällen.

I ett brev daterat den 16 okt 1971 skriver Vilhelm Moberg till Sven Delblanc… ”Men det gläder mig att vi på torsdag ska råkas i denna stad, på mötet för Folket i Bild-Kulturfront – enligt vad en pigg flicka i telefon, Margareta Zetterström, försäkrat mig i dag.”… Moberg verkar festsugen och föreslår Delblanc att ”Efteråt kan vi väl gå ut på någon skum krog,…”.

Han var ingen större vän av den akademiska miljön i Uppsala (däremot trivdes han i Lund) och i samma brev skriver Moberg att han tycker att det fortfarande luktar 1600-talsmögel från universitetsbiblioteket Carolina. Till saken hör att han flera gånger utsatts för småaktig kritik från vissa historieprofessorer för sitt sätt att skildra historien.

Vid den här tiden stod Moberg i rampljuset. I mars 1971 hade Utvandrarna i regi av Jan Troell haft biopremiär och i oktober i tv-programmet Kvällsöppet hade han plattat till Palme i en debatt rörande den s.k. Solzjenitsynaffären. Samma år kom också andra delen av Min svenska historia.

Moberg hade medverkat i gamla Folket i Bild, 1934-1962, och romanen Utvandrarna gick som följetong i denna veckotidning, som min pappa köpte ibland.

Folket i Bild/Kulturfront hösten 1971

Hösten 1971 var jag med i arbetsgruppen för Folket i Bild/Kulturfront i Uppsala, en lokalavdelning som snabbt blev landets största. Drivande i den var Margareta Zetterström, Svante Svensson och Tore Lundström.

I oktober gavs ett provnummer ut som var riktigt bra och i slutet av januari 1972 kom det första numret av Folket i Bild/Kulturfront. Det var så där. Bäst var serien Bellman av tecknaren Jan Lööf.

Nåväl, tillbaka till opinionsmötet med Vilhelm Moberg och Sven Delblanc i stora salen i Folkets hus i Uppsala, torsdagen den 22 oktober 1971.

Jag var med i gruppen som ansvarade för serveringen i cafeterian. Vi hade köpt in kaffe, dricka, vetelängder och sockerkaka till 200 personer och allt gick åt. Jag såg inget av det som hände i den fullsatta salen. Däremot noterade jag att radions Ulf Örnkloo livligt samtalade med en person som jag såg snett bakifrån och jag tror att det var författaren P.O. Enquist, under en fikapaus.

Som tack för vårt arbete fick vi var sitt signerat exemplar av Mobergs bok Sänkt sedebetyg som kommit i nyutgåva på Författarförlaget.

Sedan blev det eftersittning i studentföreningen Verdandis lokal i hörnet av Sysslomansgatan och Luthagsesplanaden, inte långt ifrån den lägenhet som kronprinsen (nuvarande kung) disponerade under studietiden i Uppsala 1968/69.

Min minnesbild

Alldeles i början av tillställningen kom jag att sitta vid samma bord som Moberg. Delblanc var försenad eller också hade han gått på toaletten. Peter, min studiekompis från socialantropologen satt också där och någon mer.

Vi mumlade pliktskyldigast och samstämmigt något om att det varit ett lyckat möte. Moberg, klädd i kavaj och polotröja, verkade besvärad. Han ville väl prata med Delblanc, inte obekanta studenter. Jag kände hur jag krympte och blygseln slog till. Nåväl, det vankades förtäring: pyttipanna, köttbullar, prinskorv och nubbe därtill. Moberg såg i fjärran, tuggade länge och omsorgsfullt, inget fick förfaras. Han påminde om en patriark med det fårade, avlånga ansiktet, kraftiga ögonbrynen och det breda käkpartiet. Så höjde han glaset och yttrade lätt spefull:

– Nå kandidater vad har ni för åsikt om jungfrufödsel? – Peter hulkade till och halva hans snaps hamnade i det castroliknande skägget. Jag, som hade tänkt fråga Moberg om Engelbrekt- och Dackeupproret, likheter och olikheter, drabbades av tunghäfta och våra marxistiskt drillade hjärnor mer eller mindre krackelerade.

”Kandidater!” Ett förlegat uttryck värdigt någon av stadens åldriga hyrestanter. Drev han med oss? Eller, kanske var det en relevant fråga för den bibelkunniga ateisten. Både och tror jag. Vi fick oss i alla fall en ”dialektisk” läxa.

Det kan vara så att denna episod utspelade sig under en tidsrymd av fem – tio minuter. Resten av tillställningen har jag inget minne av. Jag blev nog inte långvarig.

Läser nu i en berättelse Vilhelm Moberg och munspelet av Svante Svenssson, (Farfars gamla käpp och andra berättelser, Folket i Bild/Kulturfront, Uppsalaavdelningen, 2016) att Moberg efter ytterligare några snapsar kommit i högform, bett om och fått låna ett munspel och börjat spela ”den ena valsen efter den andra.”

Synd att jag missade det.

Profeten
Något omtumlad lommade jag väl hem till Vindhemsgatan inte långt därifrån eller kanske jag gick mot stan till innestället ”Profeten” som också låg i närheten. Där utanför hade i april året innan, en sinnesförvirrad student som tyckte illa om ”långhåriga vänsterelement” (enligt tidningen Se) skjutit med en k-pist mot en grupp ungdomar, varav flera skadades allvarligt och jag tror att en dog.

Good Morning Blues var något av ett husband på ”Profeten” och Fred Åkerström var välkommen att sjunga Bellman, men förbjuden att sjunga Sådan är kapitalismen.

När dåvarande kronprinsen dök upp med sitt sällskap (1969) för att gå en trappa ner till nattklubben fick övriga gäster på stället också tillträde, men förmanades då av ägarna, bröderna Wollter, att inte prata politik.

Då skulle republikanen Vilhelm Moberg ha varit med. Han hade nog tyckt att det var en ”skum krog”.

Är det så att kristendomen står och faller på frågan om ”Jungfrufödsel?” Den fick i alla fall oss på fall, tillfälligtvis.

Min tid som ”fibbare” var inte långvarig, ungefär ett år.

—

Bo Helgesson