Roman: Laudatur

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, oktober 13th, 2016

Laudatur
Peter Sandström
Schildts & Söderströms. 224 sidor

Om huvudpersonen Peter (51 år) i den finlandssvenske författaren Peter Sandströms roman Laudatur har författaren uttalat, att han inte förstår hans tankar men att han vet var han bor. Och romanfigurens tankar är varken lätta att följa eller förstå. De vindlar sig fram i associationsrika meningar över ibland en halv sida. Ibland är de korta: ” Allt var nytt och allt var gammalt.” Kasten är tvära.

Romanen utspelar sig i två plan; det ena i nutid, där Peter försöker förstå varför hans liv blivit som det blivit. Stod han från början vid sidan om? Han anser, att han varit en frånvarande far, stod och rökte istället för att ge gungan en skjuts. Var i egna tankar långt borta från verkligheten, till exempel i tankar om språket, om syntaxen,  språkets magi. Språket speglar människornas själar. Det finns ord bakom orden.

Det andra planet ger oss bilder av Peter och hans förhållande till framförallt fadern. Fadern var trädgårdsmästare med en splittrad personlighet. Sina lyckligaste stunder hade han, när han på tunt arkitektpapper drömde fram trädgårdar. Dessa anlade han sedan, men de människor, som tog över i sina nybyggda villor, förstod ej, att en trädgård har en själ. Den behöver näring, omsorg, borttagning av det onda, vattning. Och, säger fadern till sonen, så är det också med oss människor. Men fadern hade fogat sig. Hans blick var långt borta.

Peter är ingen olycklig människa. Men han lever genom att analysera livet mer än att leva det. Även egendomliga – ibland orimliga – minnen från barndomen kan han förlika sig med. Männen i hans barndom hade alla dolda krigsminnen. Peter undrade om de sköt eller ströp eller slog med spade. De männen hade inte haft något val. De hade varit tvungna att lära sig dräpa.

De alltför absurda inpassen verkar emellertid på mig störande. Som t.ex. när fadern skall lära den vapenvägrande sonen att hantera en revolver. Detta genom att skjuta mot en död sugga. Henne hade far och son hämtat på en avlägsen gård i skogen, fraktat till ett skjul och med stor möda fått att ”sitta” mot skjulets vägg. Eller när en kraftig motor lyckas hissa upp en gammal man i en flaggstång för att han vill se myren. Då la jag ifrån mig boken och tänkte: Vad är detta?”

I bokens sista kapitel inser Peter, att han länge ”befunnit sig i känslans utkanter.” Han betraktar barndomen som en stjärna på natthimlen. Den finns där som objekt för längtan och betraktelse, långt efter att den brunnit ut och slocknat. Och någonstans finns glädjen, och, som fadern sa, vet du pojke, glädjen visar sig inte så ofta, men den finns där någonstans.

Boken gör mig förvirrad. Jag begriper den inte. Jag vill minnas de vackra passagerna i den. ”Solen glittrade tyst på himlen.”

—

Anita Ulvdell