Höst med Meröppet och ordjakt

Inlagd av Dixie Ericson Dixit tisdag, oktober 4th, 2016

Höstsolen ler milt genom fönstret till Trosa stadsbibliotek.  Den tidiga morgonluften är glasklar och Trosas centrala småhusbebyggelse  bjuder på en charmig formshow i  trä och mjuka färger.
Mitt sinne är kav lugnt. Någonstans på djupet ljuder en svag mollton förmodligen över de vägval jag aldrig gjort. Någonstans sitter man alltid till doms över sig själv.  Man väljer sällan sitt liv. Men blamageguden är på retreat.

Jag flyttade till Trosa i augusti. Och är redan betrodd med en särskild elektronisk bricka som fungerar som ett sesam öppna dig och ger mig  tillträde till biblioteket utanför de offentliga öppettiderna. Det kallas Meröppet och det ansöker man om för att få ta del av.
Jag har flyttat två gånger den senaste åren och varje gång har jag av utrymmesskäl tvingats banta kraftigt i mitt eget bibliotek. Men nu kan jag se Amos Oz volymer trona på en hylla snett upp till höger. Jag kan bläddra i Hjalmar Söderbergs romaner av och till för att få en stilistisk injektion. Spana in nya böcker. Läsa en bit Montaigne. Och jag behöver inte sitta hemma och skriva utan kan söka mig till biblioteket för att få variation.  Jag trivs och lever upp bland mina bokvänner där jag kan göra små pausexkursioner.

Jag börjar tro att jag är lite som skådespelaren Ernst-Hugo Järegård som jag en gång hörde berätta att han inte kunde uppleva naturen utan att först läsa om den. I varje fall påverkar läsningen min varseblivning; det var Karlfeldts ”violbruna kvällar” och ”isiga björkar” som som fick mig att se att  björkarnas avlövade kronor går i violett på vårvintrarna.

Just nu håller jag på och översätter en dikt av den italienske poeten Eugenio Montale (1896-1961) där jag försöker hitta rätt svenskt ord för luftens kvalitet  i diktens ”aria”  som får mig att tänka på  svensk höstluft. Den som man brukar beskriva som ”hög” och ”klar”.
Så här lyder den första strofen i  dikten:
Forse un mattino andando in un’aria di vetro, / arida, rivolgendomi, vedrò compirsi il miracolo: / il nulla alle mie spalle,  il vuoto dietro / di me, con un terrore di ubriaco. / (från Ossia di Seppia, Bläckfiskskal)

Mitt utkast till översättning:
Kanske en morgon promenerande i en torr, glasklar luft / ser jag då jag vänder mig om, ett mirakel fullbordas: / icke-varat bakom ryggen  / tomrummet bakom mig / med en druckens skräck.

”Di vetro” betyder ordagrant ”av glas”; jag har valt glasklar och flyttat fram ”arido” torr, ofruktbar, kärv  och ”vedrò” för att få till mer av läsflyt på svenska. När jag nu går höstpromenader prövar jag olika adjektiv som ”glasartad”, ”glasig” ”av glas”. Jag försöker ta hjälp av andra översättningar på svenska, engelska och tyska. Men just den här dikten har jag inte hittat i någon annans svenska språkdräkt.

Montales poesi är komplicerad. Alldeles bortsett från svårigheten att hitta rätt adjektiv så ställer tidsformerna till det. Dessutom lever konjunktivformerna även om de påstås vara döende också i italienskan av finsmakare av detta modus. På svenska dyker konjunktiv upp mycket sparsamt och oftast i en del fasta uttryck. I vissa svenska dialekter lever den dock. I  Svenska Akademiens Svensk ordbok kan man få en kort och klar lektion om konjunktiv med utgångspunkt från ”vore”,  konjunktivformen av ”vara”.  Ett tips: denna enastående Svensk ordbok finns numera som gratisapp och kan hämtas på Akademiens hemsida. Ordboken är en fantastisk och följsam följeslagare i mobilen.

Det finns alltså fler verbformer och tempus i italienskan. Bara ett litet exempel vedrò är en futurumform och kan översättas med  ”jag kommer (att) se”, ”ska se”, eller med den svenska  presensformen ”ser”.  Den italienska futurumformen kan ibland ha en bibetydelse av tvivel. Där blir det svårt. För min svenska språkkänsla känns faktiskt  imperfekt naturligast:  ”vände”  respektive ”såg”.  

Diktstrofen som helhet handlar om att poeten då han vänder sig om för ett ögonblick ser den nakna existensen, det mirakel som åsyftas, den tomhet där tingen ännu inte har materialiserat sig. En mystiskt ”glapp” som är centralt i Montales poesi och som här gör diktjaget förskräckt i likhet med en druckens rädslereaktion när verkligheten fylls av synvillor. I den andra  strofen ramlar  tingen på plats: Träden, husen, kullarna.  Den gamla vanliga illusionen fungerar igen.

Det är roligt men mödosamt att översätta, speciellt poesi. Jakten på det exakta svenska ordet för ett ord på ett annat språk förankrat i en annan kultur är oftast fåfäng. Man får försöka misslyckas så bra som möjligt. Gång på gång.
Närläsningen av komplex litteratur förhöjer min livskänsla. Den orsakar en stilla extas som inte skadar någon eller kräver vård eller polisingripande. Det andra språket gör en paradoxalt nog än mer medveten om svenskans nyansrikedom. Det gäller och vårda och vörda den. Det är vi skyldiga vår andes stämma i världen.

Så småningom promenerar jag hem. Men det idylliska Trosa ligger fast i min varseblivning och luften är hög och klar. Det är svensk höst –lickst i världen – där det stora livet känns än mer osäkert och lidandets myckenhet för de många knappast har minskat. Världen är sig lik därvidlag.

Dixie Ericson är kulturskribent