Wales blev ett helvete för ”De röda djävlarna”

Inlagd av Dixie Ericson Dixit lördag, juli 2nd, 2016

Glädjetårar och förtvivlans tårar flödade längs supportrarnas kinder under matchens döende minuter. Ett synligt bevis på att kvartsfinalen mellan Wales och Belgien bjöd på ett laddat skådespel. Förhandsfavoriterna Belgien var på väg att slås ut medan EM-debutanten Wales höll på att skriva fotbollshistoria genom att ta en plats i semifinalen. Tacka storstjärnan Bale för det. Han gjorde ett stort jobb också i finalen utan att hamna i målprotokollet.

Underdogen Wales gjorde nog det som ingen trott, nämligen besegrade Belgien av egen kraft. Segersiffrorna skrevs till 3-1. För oss svenskar blir  segern till en lite sötsur grimas eftersom Blågult komfortabelt besegrade ett beskedligt Wales i EM-genrepet på Friends med 3-0 för nästan exakt en månad sen. Om Wales vinner EM kan vi hävda att vi är moraliska segrare. 

Annars såg det ut som att det skulle gå efter ritningarna för ”De röda djävlarna”. Hazard löpte som en skottspole och ett pärlband av chanser dök upp. Hennessy i Wales mål fick en utstå en veritabel kanonad och stod för några riktigt svettiga parader på närskott. Men den 13.e minuten fick han kapitulera när Nainggolan, Sveriges baneman, skickade iväg en veritabel projektil mot Hennessys högerhörn som han blott fick  lite handkontakt med innan bollen borrade sig in i nätmaskerna. Inledningsvis spelade Belgien lika övertygande som i segermatchen mot Ungern.

Men så hände något märkligt. Belgien kom av sig. Medan Wales växte in i matchen och började spela en sorts bollhållande tiki-taka- fotboll med egg under 20 minuter.
Efter en walesiska hörna – som föregicks av en mindre kravall i straffområdet när positionerna skulle intas – lösgjorde sig mittbacken Williams ur hopen och skallade dit 1-1 med känsla.

Belgien kom ut från halvtidsvilan och tog över igen. Och chanserna kom,  Men Wales försvarsspel var helgjutet efter den inledande kanonaden och de belgiska spelarnas individuella skicklighet till trots så resulterade den belgiska pressen bara i frustration.  Det var som förgjort. Både Hazard och storebror Lukaku hade bollar som slickade motståndarnas målställning.

Så kom då det psykologiska dråpslaget i 55:e minuten då Wales forward Robson Kanu i en tät situation i offensivt straffområde med ryggen mot motståndarmålet förvaltade ett inlägg på ett lysande sätt. Han överraskade alla genom att fräckt vända på en femöring och ta bollen med – med ”fel” ben så att säga. Surprise, surprise! De täckande belgarna försvann ut i periferin. Det blev tomt kring Robson Kanu som fann sig öga mot öga med den belgiske målvakten Curtois och som utan pardon bredsidade in bollen i målet.

Ett mästerverk till mål som kan tillskrivas Robson Kanus bollkänsla, ögonblickets ingivelse och en del tur. Här rör det sig om centimetrar och bråkdelar av sekunder som han har på sin sida. Stackars Belgien! Ett omen om ofärd.

Och i 85:e minuten fick så en maktlös Curtois bese hur Vokes nickade ett perfekt högerinlägg mot mål utan att han kunde göra något åt bollbanan. 3-1 till Wales och game over. 

Walesarna  till semifinalen och belgarna återigen befunna alltför lättviktiga när de börjar dra ihop sig till finalspel. Det är något som fattas stjärnlaget men det är svårt att säga exakt vad. Helheten är som en orkester där olika sektioner bitvis spelar i olika tempi. Den momentana insatsen verkar aldrig riktig helgjuten.  De Bruyne ”knölar” alltför ofta med bollen. Det går för sakta helt enkelt. Det kan man inte säga om Hazard som är kvick som en iller och har en suverän bollkontroll. I matchens inledning såg det ut som han var i samma ”stim” som mot Ungern.
Men ack så ensam han verkade när han  löpte med bollen och försökte hitta insticksvägar till medspelare i rörelse. Sådana är en belgisk bristvara.

Jag har minnen av Wales förra bragd i ett stort mästerskap. Wales liksom Nordirland hade kvalificerat sig till VM i Sverige i 1958 och spelade i samma grupp som Sverige.  Sverige och Wales spelade 0-0 i gruppspelet. Båda gick vidare som bekant.
I kvartsfinalen mötte Wales Brasilien och fick se sig besegrade med 1-0. Målet gjordes av en tonåring med potential Edson Arantes do Nascimento, alias  Pelé
Den tidens Bale hette John Charles, en tung center med praktfysik. Något påminde han om ÖSK:s klassiske centertank Leif Wendt. Eller är det kanske tvärtom. Hans kroppshydda imponerade på oss magra lintottar som följde VM både på radio och det nya tv-mediet. Uj, vilken fest och så gick vi till final med mytiska namn som Liedholm, Hamrin, Skoglund, Gren, Rio-Kalle, Parling, Bergmark  från Örebro…

John Charles är numera en fotbollsikon i Wales. Huvuddelen av sin aktiva karriär spelade han för Leeds Utd och Juventus. Han var en riktig skyttekung. I Torino är han fortfarande älskad. Han kallades för ”Il gigante buono” (Den goda jätten) av Juventusanhängarna för sin fysik och sitt justa spels skull. 

Det är roligt med fotboll just nu, om man inte är belgare förstås.

 Dixie Ericson är kulturskribent