Hela Spanien i passningsskugga

Inlagd av Kulturdelen Dixit tisdag, juni 28th, 2016

Måndagskvällens återstående åttondelsfinaler bjöd på en fotbollsshow som kommer att gå till fotbollshistorien. Spanien ut. Exit England. Island till kvartsfinal.

Spanien kom till matchen mot Italien som regerande mästare för att tiki-taka mot nya höjder. Italien kom med blodet rött och hett av adrenalin anförda och preparerade av kondottiären Conte  för att en gång för alla ta revansch för 0-4 i baken mot spanjorerna  i EM-Finalen 2012.
”Kondottiär” är ett passande smeknamn för anföraren av Gli Azzurris trupper. En titel  med  historisk tyngd och komplexitet som svårligen låter sig sammanfattas. Den användes om befälhavare  för legosoldater i renässansens Italien som då bestod av stadsstater. Man ser framför sig en tuff och djärv militär typ med mörka skuggor  som inslag i karaktären. Aningen hänsynslös och inte alltid så nogräknad.

Conte platsar nog där. Han frikändes  precis innan EM från misstankar om att inte ha stävjat matchfixning under sin tid som tränare i Bari.  Han var väl att märka  inte  anklagad för att ha deltagit i matchfixning men att han borde ha känt till den. Han kunde inte vara ovetande, som en spelare hävdar i en bok. Lösligt så det förslår. Det får man leva med i italiensk fotboll och Italien, konspirationsteoriernas förlovade land.
Det är en heltidssyssla  att bara hålla reda på alla förundersökningar och rättegångar om matchfixning som ständigt pågår i två parallella system: den civila rättvisan och fotbollens eget rättssystem.
Conte har en hög profil under matcherna och är besatt av taktik och spelsystem. Hans kroppsspråk pendlar mellan glädjeextas och koleriska vredesutbrott.  Han hatar att förlora och stjärnor som inte gör sitt jobb är inte välkomna i hans lagbyggen. Besvärlige Balotelli är otänkbar i en Conte-uppställning.

Hans matchplan mot Spanien överrumplade spanjorerna. Ett offensivt och aggressivt Italien stressade spanjorna och Italien kunde ha stängt matchen redan i första halvlek. Spaniens tiki-takande kom av sig i brist på spelytor. Italienarna svepte fram på planen i en solfjäderform som satte alla spanjorer i passningsskugga. Iniesta fick irra omkring och vara briljant utan boll, vilket är svårt.
Conte konstaterade med brio efteråt att Italien inte bara är defensiv, lås och regel utan också offensiv – med adress till klichémånglande och intellektuellt trögrörliga sportjournalister

Italiens första mål i 33:e  minuten visade på  matchens karaktär. Eders låga frispark från den centrala delen av offensivt straffområde tvingade de Gea i det spanska målet att lämna en retur rakt ut.  Lite tabbevarning där.

Giaccherini och Chielini störtade genast på mål. Det var  fyra italienare och blott en spanjor som var närmast mållinjen. Chiellini fick första tjing och tryckte dit bollen. Hans sjunde landslagsmål. Jag både gillar och ogillar Chiellini.  Som medspelare är han guld värd.  Som motspelare är han en pest. Det var ingen slump att uruguayanen Suarez bet honom i nacken i VM i Brasilien.
Den gamle forwarden i mig känner en viss tillfredsställelse när Chiellini biter i gräset efter en tjuvsmäll. Det ska sägas att han inte gnäller särskilt mycket. Skam vore det förstås annars så mycket smällar som han delar ut. Han är en väldigt italiensk spelare, listig som en orm som tröjdragare och något av en Commedia dell’arte-figur som överspelande filmare  – minsta kontakt kan få honom att uppsöka horisontalläge som träffad av en åskvigg. Men han  har ett stort fighterhjärta och kan le rart som en sol mot en uppretad motståndare med en smärtande hälsena.
Det var en match som passade honom.

Spanjorerna kom ut mer taggade i andra halvlek. Och hade mer av spelet och lyckades få till en del tillbud. Men mer blev det inte utan Italiens Pellè kunde på  tilläggstid fastställa slutresultatet 2-0. En blåkopia på matchen mot Belgien. Spanien hade inga verktyg  och var alldeles för välkammade i umgänget med BBC-vallen. Endast elaka forwards göre sig besvär. Den som överlistar fyrtornen måste också få bollen förbi Buffon numero uno av alla numero uno som radiokommentatorn på RAI Uno  nöjt konstaterade.

Jag har nog fått svaret på en fråga jag ställde i en tidigare krönika: Har tiki-taka som vi känner det i sin spanska version någon framtid?  Jag tror att spelsystemet avled i gårkväll. Kanske såg vi också Del Bosque-epokens slutpunkt.

Vilken kvartsfinal som väntar Tyskland – Italien. Stilikonen Löw vs Kondottiären Conti. De sitter nog redan vid ritbordet.

Dixie Ericson är kulturskribent