Bollbanor, Brexit, historien och livet med ibland

Inlagd av Dixie Ericson Dixit söndag, juni 26th, 2016

EM-festen är över för den här gången. Sverige nådde aldrig sin fulla lagpotential. Laget hackade på startmotorn. Bränsleblandningen var uppenbarligen inte den rätta.  Så kan det vara i fotboll. 

Mitt i den svenska midsommaren står jag och målar vindskivorna på sjösidan av ett gammalt pumphus för att ge det ett estetiskt lyft och längre liv. Jag är definitivt en bönhas. Ett  gammalt svenskt ord för en utövare av ett yrke utan fackkunskaper. Den vita färgen jävlas lite i sin rinnighet  men de jämna rörelserna med penseln för att applicera den  jämnt försätter mig i en meditativ stämning och tankarna börjar löpa åt all möjliga håll. Från bollbanor till Brexit med avstickare ut i den svenska sommaren.. Och historiens nycker.

Sverige är ute ur EM efter 0-1 mot Belgien i Nice. Det var inte helt oväntat. Men det känns ändå lika tomt som när jag var grabb och fotbollssäsongen var över. Och  det var miltals av tidsöken  tills mina hjältar i IFK Eskilstunas  blåvita dress skulle springa in på Tunavallen igen
Men Island gick vidare efter en heroisk insats och  en 2-1-seger över Österrike.  En bragd. Men det ska sägas att bollen just nu rullar Islands väg. Nornorna har hittills varit hjältarna bevågna.  De såg till att Österrikes massiva press blev till intet.
Ett vet jag, som aldrig dör, domen över en död man, heter det i Havamal. Lars Lagerbäck behöver inte oroa sig över sitt eftermäle.

Men de nordiska ödesgudinnorna struntade i svenskarnas ödesmatch mot belgarna. Marcus Berg  fick inte dit den tidiga slumpchans som dök upp. Ändå gjorde han allt rätt, sköt direkt och höll skottet lågt. Men målvakten Thibaut Courtois stod i vägen. Belgaren Radja Nainggolan, il Ninja kallad, fick däremot assistans av en liten ödesdiger förändring av bollbanan. Hans hårda skott touchade nyinbytte Erkan Zengins stuss vilket inte vår målvaktshjälte Isaksson kunde kompensera för. Han nådde helt enkelt inte bollen vilket han eljest nog gjort. Det är små marginaler som avgör. Utgången gjorde också att Källström,  Isaksson och Zlatan har gjort sin sista match i landslager. Liksom förbundskapten Hamrén. Allt har ett slut och historia är förändring.som

Varje midsommar ät det släktmatch i fotboll. I dag kan jag inte vara med. Anden är nog villig men mina muskler och leder är direkt fientliga till fotbollens fysiska kravprofil. Jag förundras – när jag råkar komma nära en riktig plan – över hur jag en gång i tiden kunde passa bollen över hela planen och springa i full fart i 90 minuter.
Jag har målat klart och tar några steg bakåt och betraktar verket. Det är okej. Men inte mer. Inte något  hantverk lever med självklarhet i mina fingrar.  Men jag är glad över att jag överhuvudtaget ser tillräckligt bra för att kunna måla.
Mina ögons ljus har ögonkliniken på USÖ nyligen räddat. Och en liten stroke tidigare under året påminde mig om hjärnans sårbara komplexitet. Insikten är smärtsamt glasklar: Jag har nått de år då kroppens olika system är på väg att packa in. Det biologiska åldrandet är obönhörligt. En liten tid till kommer jag ännu att finnas på jorden. Planeringshorisonten krymper snabbt.

Och historien lever just nurövare i det historiska akvarium vi existerar i. Sociala konstruktioner som EU och Europatanken vacklar. Brexit är en råsop  i  solar plexus. Nationalisterna jublar. Precis som när Europas alla arméer tågade ut till den stora slakten för 102 år sedan.
Jag är för EU. Unionens politiker och tjänstemän har dock inte klarat av den stresstest som de ökande migrationsströmmarna utgör. Inte så underlig egentligen. Här finns ingen snabba lösningar. Bankettalen har tystnad. Det är realpolitik som gäller.  Den överskrider till och med gränsen till det anständiga. I Sverige som i Europa. Det gör ont. Det gäller att hålla så många migranter och fattiga som möjligt borta. Att snöpa alla pull-faktorer. Att bjuda med armbågen och svältbidrag.
I realpolitiken ingår också som en central del en ohelig allians med Erdogans Turkiet. EU:s egen Münchenöverenskommelse. Den har fullt logiskt lett till byggandet av koncentrationsläger i Grekland och till ett skenavtal om hur asylsökande migranter ska fördelas på EU:s medlemsstater . En överenskommelse inte ens värd papperet den är skriven på. Dessa hemska realiteter måste svepas in i så mycket politiskt spinn och hyckleri som möjligt till äcklets gräns. Som att man vill komma åt människosmugglarna

Men bjud farväl till de sociala konstruktionerna  för ett ögonblick och gå ut i den svenska midsommaren  och dess juvel den svenska sommarnatten ”stark av kärlek och död” som Gunnar Ekelöf skriver i dikten Eufori. En dikt mitt inre står i tyst vördnad inför. Där finns en mystisk uppbrottslängtan som bränns och som jag dras till som en harkrank till en ljuslåga.
Sommarnattens tärande vemod döljer någonstans ett ömt leende och tycks fördjupa och förstärka vår sorg över livets obeständighet och att den tid där inte någon saknas är så kort; vi är människor och vi bär alla på stora och små sorger. Och vi minns med ens slocknade kärlekar, människor vi mött, absent friends som gått före  och de vägar vi inte vågat slå in på.

I sommarnattens klärobskyr ser vi för ett kort ögonblick  klart. Och hur vackert är inte Sverige i sin mogna sommargrönska!  Här i Dalarna vid Oresjöns stränder driver vita molnbankar av hundloka omkring i  grönskan, lyser smörblommor som små solar, blånar ängsklockor, midsommarblomster, ögonfröjd, förgätmigej, kråkvicker i olika nyanser längs vägrenar och på ängar  Och spänner björkarnas kronor upp sina skira gröna tält som milt silar solljuset till skuggor och dagrar. Jag skulle villa leva i hunratusen år å si på allt dä vackra som kommer å som går” skaldar Levi Rickson alias Jeremias i Tröstlösa.

Men mörkret är på väg tillbaka. Obevekligt. Liksom den europeiska vardagen. I morgon måndag rasar börserna, klagar de politiska eliterna över folket, drunknar människor i Medelhavet, hotar terrorn. Och blir vi alla islänningar. Uppbrott, exit, over and out.

Dixie Ericson är kulturskribent