Bok: Legenden om Sleepy Hollow & Rip Van Winkle av Washington Irving

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, juni 24th, 2016

Legenden om Sleepy Hollow & Rip Van Winkle

Washington Irving

Översättare: Jane Lundblad

Hastur förlag. 102 sidor. Har utkommit.

 

Många har säkert sett Tim Burtons film Sleepy Hollow, en spökhistoria där en huvudlös ryttare jagar genom natten och sätter skräck i bygden. Färre vet kanske att filmen bygger på en novell av Washington Irving (1783–1859), mannen som ibland pekas ut som den amerikanska litteraturens fader. Han tillhör samma generation som James Fennimore Cooper – han med Den siste mohikanen – men debuterade tidigare.

Irving växte upp i New York som son till skotska immigranter och med sju äldre syskon runt sig. Som 5-åring skickades han bort från Manhattan, där gula febern härjade, för att bo hos vänner högre upp vid Hudsonfloden, nära Sleepy Hollow. Här kunde den unge Washington glädja sig åt de spökhistorier som florerade i trakten och som han senare drog nytta av. Redan som 19-åring började han publicera korta historier i New York-tidningen Morning Chronicle och grundade lite senare en egen tidskrift. Antalet historier växte, och när de 1819–20 kom i bokform som The Sketch Book of Geoffrey Crayon, Gent. var succén ett faktum. Alldeles speciellt är det två av novellerna, eller skisserna, som vunnit klassikerstatus: ”Legenden om Sleepy Hollow” och ”Rip Van Winkle”. Båda översattes till svenska så tidigt som 1827, den första som ”Sagan om Sofdalen”. Men när de nu på nytt kommer i en volym är det i en modernare översättning av Jane Lundblad: Legenden om Sleepy Hollow & Rip Van Winkle.

Men om man nu sett filmen, finns det någon anledning att läsa novellen? Naturligtvis. Det man snabbt slås av är också att Tim Burton och hans manusförfattare förhållit sig mycket fritt till förlagan. Inte minst smaskar filmen på med skräckeffekter av ett slag som är rätt främmande för Irving där själva spökhistorien faktiskt är förvånansvärt lite framhävd, så lite att man först kanske undrar om den alls kommer att finnas med. Och när det väl är dags för den huvudlöse ryttaren att dyka upp så är frågan om det verkligen rör sig om ett spöke eller om det snarare är så att den arme skolläraren Ichabod Crane blir utsatt för ett practical joke iscensatt av en illasinnad kärleksrival. Alldeles oavsett detta är mötet med den skugglike ryttaren av det kusliga slaget eftersom Irving fokaliserar upplevelsen genom Crane så att det som han upplever också blir det vi som läsare upplever. Men som helhet är historien hos Irving mer godmodig än hos Burton och man kan i novellen avnjuta en rad vackra naturscenerier från trakterna runt Hudsonfloden och, inte minst, Irvings ständigt återkommande och underhållande ironiska kommentarer. Det gör Legenden om Sleepy Hollow till en mycket angenäm läsning – med kusliga inslag.

Historien om Rip Van Winkle varierar ett motiv vi känner igen från en rad olika folksägner: den bergtagna. Här i Norden handlar det ofta om hur de underjordiska lockar någon med sig ner i deras värld. Där tycks en dag eller så förflyta, men när den bergtagna återvänder till världen visar det sig att flera decennier har gått – om man inte, som Astrid Lindgren i ”Tu tu tu!” i Sunnanäng, vänder på det och låter en lång tid i underjorden motsvara någon timme ovan jord. Rip Van Winkle har blivit en populär figur och närmast en del av amerikansk folklore. Han är en toffelhjälte och dagdrivare som helst håller sig borta från hemmet för att prata bort dagen eller gå i skogen med sin bössa för att skjuta ekorrar – en vänlig själ som de flesta inte kan låta bli att tycka om och som inte ens hundarna skäller på. Det gör å andra sidan hans hustru, en klassisk ragata ur den misogyna komedigenren. Det är denne Rip som i skogen en dag möter en mystisk herre med tunna på ryggen. De slår följe och tycks hamna i en annan tidszon. Rip tullar på ölet i tunnan – och när han sedan vaknar upp och återvänder till hembyn är allt förändrat. Hans barn har gift sig och fått barn, hustrun är död och på krogen har porträttet av den engelske kungen George III ersatts av en annan George som är president och heter Washington.

När Washington Irving skrev sina historier var USA en ung nation. De vita kolonisatörerna hade visserligen inga betänkligheter att betrakta landet som sitt men saknade ändå hemortsrätt. Man saknade de historier, legender och sägner som knyter ihop då och nu med natur och kultur och som kommer ur en upplevd tradition som man själv är en naturlig del av. Kanske kan man säga att Washington Irving med sina historier bidrog till att skapa just den ”platsens ande” som de nya amerikanerna med sina holländska och engelska och skotska rötter till skillnad från ursprungsbefolkningen saknade. Man fick sina egna samhörighetsskapande legender. Kanske är detta en förklaring till hans stora och snabba genomslag när det begav sig – förutom, förstås, att han är så underhållande att läsa.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.