Museet – en plats där ordet blir till kött

Inlagd av Peter Ekström Krönika lördag, juni 18th, 2016

På lördagen 18 juni invigdes Örebro länsmuseums nya historiska basutställning Jag tror jag vet. Invigningstalet hölls av Peter Ekström. Det följer här.

”Kära vänner

Det är en mycket stor ära att vara här på museet tillsammans med er för att inviga Örebro länsmuseums nya basutställning Jag tror jag vet. Dels är det en ära att bli tillfrågad i ett så högtidligt sammanhang. Men det är också en ära därför att museer och det som de står för, och kanske särskilt just Örebro länsmuseum, betyder väldigt mycket för mig.

Nu är det ju en aning osäkert om vi verkligen står i ett museum. Ja, det kan ju tyckas vara ett märkligt påstående. Fast i oktober 2015 överlämnade Clas Uno Frykholm museiutredningens betänkande Ny museipolitik till regeringen. Det var ett omfattande material som bland annat innehöll förslag på en museilag. Men trots lagförslag och omfattning så lyckades Frykholm egentligen inte definiera vad ett museum är för något. Så inte ens på den nivån vet man vad ett museum är. Vilka dumheter, kanske någon tänker. Vi står ju här i ett museum. Det är ett hus som ligger på Engelbrektsgatan i Örebro. Ja, men riktigt så lätt är det inte. Det är inte huset som definierar museet, det är någonting annat.

I museiutredningen betonas museets funktion som utställningshall. Samma betoning finns i antologin Museerna och besökarna 2050 som gavs ut av Riksutställningar 2015. Många av den bokens skribenter gör ingen skillnad mellan museer och vilken annan utställningsverksamhet som helst. Museerna hänförs till upplevelseindustrin och deras förmåga att dra besökare till sin utåtriktade verksamhet är det som står i centrum.

Det där är ett perspektiv som jag tror att många bidragsgivande politiker frestas av. Om vi kokar ner det så skulle det kunna uttryckas ungefär så här: Ett museums värde står i direkt relation till hur många besökare som det har. Det blir ett besöksmål som jämförs med vilket nöjesfält eller äventyrsbad som helst.

Jag anser att det är ett farligt perspektiv.

För att trassla till saken lite till så finns det ju museer och museer. Man vet inte säkert men det kan finnas en bra bit över 400 verksamheter i Sverige som kallar sig för museer. De är väldigt olika. Enligt Riksförbundet Sveriges Museer (som har 215 museer som medlemmar) besökte mer än 5 miljoner människor ett museum 2014.

Ett sätt att dela in museerna är i tre kategorier: statliga centralmuseer (till exempel Nationalmuseum i Stockholm och Marinmuseum i Karlskrona), länsmuseer (som Örebro länsmuseum) och övriga (Mus-Olles museum i Nälden, Cirkusmuseet i Ingelsträde och Holmgrens Volkswagenmuseum i Pålsboda – kanske världens största).

Den här spännvidden säger något om vilken fantastisk bredd det svenska kulturlivet har. Men den gör det ju inte lättare att definiera vad ett museum är och inte heller ger den direkt svar på varför en del museer bör få offentlig finansiering och andra inte.

I Museerna och besökarna 2050 skriver Jenny Lantz: ”På 2050-talet kan originalobjekt vara kuriös rekvisita, men inte bärande för en utställning. Objekten som sådana anses över huvud taget inte särskilt fängslande.”

Denna tanke har dykt upp i senare tids diskussion om museerna. Den kommer från lite olika håll. Det kan handla om digitaliseringen – när alla museernas föremål är digitaliserade kanske själva föremålen inte behöver bevaras längre. Det kom också ett förslag i museiutredningen om att reglera möjligheten att kasta bort och sälja övertaliga föremål. Jo, man har städat i magasinen redan tidigare. Men det nya förslaget är radikalare än det behovet – det antyder rent av en inkomstkälla för museerna. Återigen var det politiker som spetsade öronen. Det kan ju tyckas vara en ekonomisk våt dröm – ett museum utan kostnadskrävande samlingar att hålla ordning på.

Det är också ett farligt perspektiv så som jag ser det.

I Strängnäs har man här om dagen bestämt att avveckla den samling bestående av sammanlagt 8000 historiska föremål som kommun äger. 12,5 {f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290} skänks till Sörmlands museum i Nyköping. Ungefär 40 {f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290} av föremålen ska ges bort eller säljas till hembygdsföreningar, skolor och äldreboenden. Resten, cirka 2500 föremål, kommer att slängas.

– Jag är ledsen och frustrerad för att det här är ett viktigt kulturarv som aldrig går att återskapa om det försvinner, säger arkivarien Katja Sinn, som har jobbat med samlingarna i magasinet under flera år, enligt SVT.

Om jag nu skulle försöka mig på att definiera vad ett museum är så skulle jag, precis som denna nya basutställning gör, sätta föremålen i centrum. Ett museum är inte ett hus – ett museum är först och främst en samling. Det är en gammaldags tanke, kanske rent av konservativ, men ändå fortfarande giltig. Man pratar i museivärlden ibland om att ha ett hundraårsperspektiv. Låt oss hålla fast vid det oavsett tillfälliga modeströmningar. Långsiktighet är ett nyckelord när det gäller museer.

Men med det sagt så måste även museerna leva med sin tid. Idag kanske en samling inte endast kan definieras som ett antal fysiska föremål. Sedan ett par år tillbaka finns till exempel ett Internetmuseum. Detta finns, som sig bör, endast på nätet och har inga fysiska föremål i sina samlingar. Men en samling har de ändå. Gamla irriterande modemljud och mycket annat.

Det finns många andra exempel på det immateriella kulturarvet som man försöker bevara i olika samlingar. En del kallas museum och andra kallas arkiv. Dansmuseum, Svenskt Visarkiv med flera.

Samlingen är museets kärna. Jag har mycket svårt att föreställa mig ett museum utan samling. Ja, jag vet att Arbetets museum i Norrköping har den modellen. Jag är ändå tveksam. Om det inte finns någon samling blir det liksom ingen skillnad mellan museet och vilken utställningshall som helst.

Men förutom att samlingen finns måste dessutom samlingen vårdas, användas, utforskas, visas, omtolkas, utvidgas. Detta uttrycktes tidigare med det klassiska mottot för museerna: Samla, bevara, visa. Det står sig bra än. Ett museum och dess samling får inte bli stillastående. Men ett museums aktivitet kan se ut på många olika sätt. Det handlar verkligen inte enbart om publikknipande utställningar. Om det enbart vore så hade vi inga större problem. Det finns säkra kort som alltid drar mycket folk – pornografi, kändisar, frystorkade lik och annan sensationalism. Det finns ett penismuseum på Island som har massor av besökare. Den amerikanske cirkus- och museidirektören PT Barnum hade det där helt klart för sig. När det gällde betalande publik konstaterade han cyniskt att den sista idioten inte är född än.

Självklart är det bra, på flera olika sätt, om det kommer folk till museet. Men antalet besökare behöver inte vara en god mätare på om museet har en viktig verksamhet. Denna verksamhet kan dessutom ha helt andra inriktningar än enbart utställningar. De statliga museerna och länsmuseerna bör vara, och är till hög grad, en förlängning av den akademiska världen. De bidrar till kunskapsproduktionen. Detta skulle kunna bli tydligare. Dels är det viktigt att museernas egen akademiska kompetens bevaras och stärks. Samlingarna bör vara basen för en sådan kompetens som det omgivande samhället kan dra nytta av. Dels borde samarbete med universiteten utvecklas i högre grad. Dessa har ofta problem med att nå ut med sin verksamhet. Museerna skulle kunna bli en aktivare kanal för detta.

Mer samarbete och samordning mellan länsmuseerna, kanske till och med tydliga nationella uppdrag och ansvarsfördelning, vore också en bra sak.

Jag hoppas att det blir så därför att länsmuseerna har potentiellt en viktig funktion inför framtiden. I ett samhälle där kunskapen är uppsplittrad, där det inte längre finns enhetliga berättelser om samhället, där klyftorna ökar, där demokratiska värderingar inte är en självklarhet är bibliotek och museer institutioner som kan behöva bära ett stort ansvar.

Vår historia måste berättas om och om igen. Tolkningen av historien är inte för en gång given. I varje ny tid behöver vi återigen vända oss om och se varifrån vi kommit för att vi ska kunna ha en rimlig uppfattning om vart vi vill ta oss. Ur det gamla kommer det nya. Den processen tar aldrig slut. Historien blir aldrig färdigskriven eller färdigutställd.

Museet är en plats där detta blir konkret – där blir ordet till kött som det heter i Bibeln.

Och det är föremålen som gör detta.

De autentiska, riktiga, IRL-föremålen som bokstavligt talat är oersättliga. Det är de som kan förmedla historien genom allt det som vetenskapen kan utläsa men också genom den aura de har. Den laddning som man känner när man står inför föremål som till exempel de så kallade stadens stenar som skulle bäras av straffade kvinnor under medeltiden, går inte att ersätta. Inte med digitala representationer och inte med något annat. Auran bärs av det autentiska föremålet. Den laddningen är inte minst viktig för oss lekmän. Den gör historien levande och angelägen. De känslor som framkallas inför sådana laddade föremål kan man bära med sig genom hela livet. Det vet jag eftersom jag själv gick här på museet som barn. Då blev jag den jag är.

Att just jag som gick här på museet som liten grabb nu får inviga denna utställning är en ära för mig. Att vi tillsammans har ett museum som har ambitioner att ännu en gång berätta om historien är en ära för oss alla. Tack.”