I spåren på Göteborgshändelserna 15 år senare

Inlagd av Kulturdelen Krönika tisdag, juni 14th, 2016

Sammandrabbningar mellan polis och demonstranter på Berzeliigatan. Tarja Halonens flykt ut från hotellet på Avenyn via en nödutgång. Aktivisternas eget minnesmonument på Vasaplatsen.
Tre platser hamnar i fokus när Magnus Gustafson, som själv var en del av Attac-rörelsen, blickar tillbaka på Göteborgshändelserna som ägde rum för exakt 15 år sedan och försöker dra lärdomar. Kampen för internationell solidaritet, global rättvisa och allas lika värde fortsätter.

Berzeliigatan

Den antikapitalistiska marschen på fredagsförmiddagen blev stoppad av polisen. Först stod vi och väntade ganska länge. Sedan blev vi blev fösta till en parkering till vänster. Vi var rädda. De autonoma gjorde en framryckning mot polisen. Polisen svarade, red in med hästar och det uppstod kaos.

Under EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 genomfördes en av de största politiska manifestationerna som förekommit i Sverige. Sammanlagt över 50 000 aktivister var på plats på Göteborgs gator för att demonstrera och delta i olika seminarier och möten. Samtidigt ledde EU-toppmötet till de värsta sammandrabbningarna mellan polis och demonstranter som förekommit i Sverige. För första gången sedan Ådalen 1931 sköt myndigheterna skarpt mot demonstranter.

När antikapitalistmarschen närmade sig polisens avspärrningar på Berzeliigatan försökte polisen skära av tåget på mitten och omringa det svarta blocket. Aktivister längre bak i tåget började kasta sten mot poliskedjorna. Bräckjärn kom fram, ny gatsten bröts upp och snart var gatuslagsmålet igång.

Kravallerna kan dels ses som ett resultat av flera års spänningar mellan autonoma aktivister och polisen. Men avgörande under mötet var polisens tillslag mot Hvitfeldtska gymnasiet under torsdagen. Hvitfeldtska gymnasiet var förutom bostad för många aktivister också huvudskola för Göteborgsaktionens infocentral och motkonferens. Polisens tillslag mot Hvitfeldtska satte igång en våldsspiral.

Mycket tyder på att motivet bakom tillslaget handlade om att skapa ”en alternativ krigsskådeplats” för att dra bort all uppmärksamhet från områden där president Bush befann sig. Genom att spärra in de aktivister som fanns på skolan hoppades polisen bespara presidenten alla politiska förödmjukelser.

Det är tänkbart att polisen egentligen inte hade speciellt mycket emot en kravall på Avenyn. Skadegörelsen blev marginell, men uppmärksamheten stor. Den fungerade som ett led i ett propagandakrig: att visa aktivisternas rätta ansikte och inför folkopinionen legitimera polisens tillslag mot Hvitfeldtska dagen innan. En del aktivister misstänkte att kravallerna på Avenyn hade provocerats fram av polisinfiltratörer. De jämförde med händelseutvecklingen i Genua och kunde se likheter.

Ändå fråntar det inte ansvaret från de våldsamma demonstranterna. Fredagens kravaller på Göteborgs paradgata spelade som sagt motståndarsidan i händerna. Våldsverkarna bidrog till att rörelsen demoniserade sig själv och förlorade sitt stöd hos allmänheten.

Under kaoset som uppstod på Berzeliigatan lyckades jag och min vän att fly undan i gränderna på baksidan av teatern. Sedan satt vi med Kajsa, en vän från Smålands nation i Lund, hos hennes kompis i en lägenhet bakom Konstmuseet. Kompisen hade ett litet barn och vi satt tillsammans och tittade på tv. Ett halvår tidigare hade vi varit med och dragit igång Attac Lund och ordnat det första mötet inne på Smålands Nation. Inbjudan hade vi utformat som en Telia folkaktie.

I den lägenhet där vi bodde under EU-toppmötet i Göteborg bodde också en vän till oss som var medlem i AFA och som var med i det svarta blocket. Han hade förberett sig för kravaller, varit på Sport-Johan och köpt benskydd att skydda armarna med. Jag minns att den gemensamma vän som vi bodde hos fick åka in till centrum med bil på fredagskvällen och hämta honom när han gömde sig och var rädd och satt och tryckte i en lägenhet.

Ofta då jag genom åren tänkt på våldsamheterna och kravallerna på Avenyn har den här vännen kommit upp i mina tankar. Jag har tänkt att vad han och de andra våldsverkarna kände de där minuterna när de skövlade Avenyn var en njutning för stunden. Jag har känt en ilska mot honom och de andra i det svarta blocket. Jag har tänkt att det handlade just om att få en upplevelsekick, men jag tvivlade på långsiktigheten i den politiska kampen, engagemanget och strategin. Vi visste det inte just då när det hände, men sett i backspegeln skulle det visa sig att händelseutvecklingen i Göteborg blev förödande för den globala rättviserörelsen.

Samtidigt som det är viktigt att ta avstånd från skadegörelsen och våldsromantiken i delar av vänstern är det också viktigt att inte alltför kategoriskt tala om goda och onda demonstranter – genom en sådan förenklad uppdelning gör man sig till en nyttig idiot i polisens propagandakrig.

 

Radisson SAS Park Avenue Hotel, Kungsportsavenyn 36

I sina memoarer skriver Göran Persson att Finlands president Tarja Halonen under pågående toppmöte av säkerhetsskäl tvingades lämna sitt hotell på Avenyn via en nödutgång. Det kan sägas vara signifikativt att Persson i sina memoarer får läsaren att identifiera sig med Tarja Halonens utsatta läge samtidigt som den globala rättviserörelsen med Attac i spetsen reduceras till en hotfull massa av ”antiglobaliseringsaktivister”. Emellanåt dyker arbetarklassen och gräsrotsrörelserna upp ur underjorden, men de framträder aldrig som ett eget subjekt i Perssons memoarer. Snarare spelar de rollen som det undermedvetna.

Aktivisten och fredsforskaren Hans Abrahamsson gör i sin bok En delad värld: Göteborgshändelserna i backspegeln en intressant iakttagelse angående besöket hos Göran Persson inför EU-toppmötet. I diskussionen lät Göran Persson som vilken Attac-medlem som helst. Men efter mötet funderade Abrahamsson på om Persson verkligen menade allvar eller om han valde språkbruk efter besök. Abrahamssons bild av en politisk kameleont styrks av Perssons uttalande till medierna efter våldsamheterna på Avenyn: Direkt från Svenska Mässan sa han att kravallerna på Avenyn utförts av en närmast militär organisation med jättelika ekonomiska resurser bakom sig och uppmanade till folklig vrede över det som hänt.

Socialdemokraterna och LO fanns inte med i något av nätverken och inte heller i den demonstration som föranleddes av George W. Bushs besök. I Göteborgsnätverket ingick förvisso Transportarbetareförbundet, organisationen Socialdemokratiska EU-kritiker och enskilda SSU-distrikt. I övrigt lyste Socialdemokraterna och LO med sin frånvaro i dessa massdemonstrationer. SSU:s ledning valde att inte alls vara i Göteborg denna junihelg utan åkte istället till London för en internutbildning i kampanjstrategi, arrangerad av New Labour.

På mötets sista dag tog arbetarkommunen för centrala Göteborg ställning i konfrontationerna. Man organiserade en rosutdelning, där de poliser som hade tjänstgjort under toppmötet belönades med var sin blomma. Detta skedde i ett läge när tillståndet var kritiskt för den 19-åring som blivit beskjuten av polis och det ingalunda stod klart hur det stod till i skuldfrågan.

America Vera-Zavala, en av initiativtagarna till bildandet av svenska Attac, skrev på Aftonbladets debattsida att hon aldrig skulle glömma LO:s nej till att vara med på gatorna i Göteborg. Göteborgstoppmötet hade blivit något annat med fackförbunden i demonstrationstågen, menade hon. I exempelvis Seattle hade fackföreningsrörelsen och den globala rättviserörelsen gjort gemensam sak. Det hade skrämt upp makteliten. America Vera-Zavalas intryck var att facket glömt kampen och blivit en institution som varje år på första maj i något demonstrationståg minns fornstora dagar, om kamp, konflikter och folkbildning. LO:s ordförande replikerade att de framför allt ägnade sig åt att förändra verkligheten för sina medlemmar på riktigt.

Debatten mellan Attac och LO pekar också på ett problem med den globala rättviserörelsen. Många av oss hade dragits med i en romantisk illusion om att man kan sitta på ett torg och få makt. Vi hade underskattat kampen på arbetsplatserna, nationalstaten som arena och den partipolitiska makten. När jag då och då tänker tillbaka på parollen ”En annan värld är möjlig” får den ett stänk av ironi – som om den i själva verket bekräftade sin motsats.

Jag hoppas fortfarande på en vacker, växande regnbågskoalition med vitt skilda grupper, åskådningar och ideologier som samlas i kampen för internationell solidaritet, global rättvisa och allas lika värde. Men jag tror att en lärdom vi ska ta med oss från den här tiden är att rörelserna behöver kanaliseras in i partipolitiken. Om rörelserna inte kanaliseras in i ett parti då blir det bara en sommar av uppror utan något praktiskt politiskt resultat. Å andra sidan, bara partier och inga folkrörelser, då urholkas partierna och förlorar kontakten med folket och blir karriärvägar för människor som vill komma upp och kanske till och med vägar in i näringslivet.

Den latinamerikanska utvecklingen har drivits fram genom både stora folkrörelser och partier. Åtminstone ansatser till liknande utveckling har funnits, eller finns, i södra Europa genom Syriza och Podemos.

Vasaparken

I flera år talade en grupp aktivister om det faktum att det saknades monument som vittnade om Göteborgshändelserna. De menade att staden vägrade vidkännas det våld som dess medborgare utsatts för, ett osynliggörande som i sin tur var en del av våldet, ansåg de.

Natten till den 15 juni 2011 åkte aktivisterna till Vasaparken med ett minnesmonument i form av en plakett, på vilken de graverat in några rader ur Salka Sandéns roman Deltagänget. Vid invigningsceremonin dagen därpå samlades ett 30-tal aktivister i Vasaparken. De talade om vikten av att resa egna monument om ens erfarenheter inte omfattas av den officiella historieskrivningen. Därefter delade de ut rosor till de närvarande som en kommentar till att Socialdemokraterna 2001 tackade polisstyrkan under EU-toppmötet i Göteborg med att ge dem just rosor.

På minnesplaketten står följande text:

”Vasaplatsen, 15 juni 2001

’Dom skjuter! Dom skjuter’

’Det är skarpa skott! Dom skjuter med skarpa skott!’

Och du inser att det är sant. Du blir så rädd att du plötsligt känner dig alldeles lugn.

Dom skjuter med skarpa skott på oss nu.

Det är verkligen ett slags nollpunkt, ett slut och en början på samma gång.

Härifrån kan det barka iväg vart som helst, härifrån. Hur ska du komma härifrån?”
Fotnot: Den gamla minnesplaketten i Vasaparken har blivit vandaliserad och förstörd. I samband med att jag höll i en stadsvandring i Göteborg på temat klass i oktober 2015 satte jag upp en ny minnesplakett, identisk med den gamla, och delade därefter ut rosor till alla deltagarna precis som fyra år tidigare.

 —

Magnus Gustafsson,

Aktiv i Attac Lund och Attac Sundsvall 2000-2002. Aktuell med boken Memoarer, som består av bearbetningar socialdemokratiska memoarer, från August Palm till Göran Persson.