Aforismer: Den sista grisen
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, juni 14th, 2016Horace Engdahl
Den sista grisen
Albert Bonniers förlag. 278 sid.
Jag har sällan läst en bok så länge som den här. Fast den är så kort. Jag blir väldigt fort trött av dess modstulna rader, dess trötta och bittra tankar, dess svarta fäktande mot någon eller något som aldrig visas eller visar sig. Men vad värre är, boken och dess upphovsman tror liksom inte på sig själv. Varför ska jag då tro på den?
Varje gång känner jag motstånd att fortsätta läsningen. Men jag har ju åtagit mig det här recensionsuppdraget. Jag plockar fram den där ursprungliga nyfikenheten och värmen för Horace, den Horace som uttrycker sig så väl och klokt i intervjuer och som skrev en helt underbar text till Benny Anderssons låt i Babels serie förra säsongen. I låten ”Nyårsballongen” fick Horace fram hur människans drömmar och förhoppningar lyfter mot himlen. Men också olycklig kärlek – för … ”när hjärtat har brustit blir det lätt på en gång”.
Den lättflygande inspirationen har han inte haft under skrivandet av ”Den sista grisen”.
Boken är uppdelad på en större del som består av ett stort antal mycket korta textstycken. Liknar aforismer till en del, tänkestycken eller försök att finna poänger om livet. Tyvärr sällan särskilt poängfulla. Den andra delen är en slags monolog, kallad ”Mannen på bryggan”, den ska visst sättas upp på Dramaten lite senare på året. Den delen handlar mycket om ”obehövligheten”. Och bokens titel dyker upp i meningen ”Man kan inte bara låta sig födas till något, som en gris”.
”Fragment” såg jag att Horace Engdahl själv vill kalla de korta texterna. Det stämmer rätt bra. För det är fragmentariskt. Det är som om man plötsligt steg in i ett rum där Horace är den självklara medelpunkten och man bara hinner uppsnappa en del av det han sa. Ofta kan detta korta bränna till: ”Trosvissheten och lögnaktigheten går hand i hand, två hungriga barn utan samvete”.
Jaha, det låter ju starkt. Men vilka eller vad syftar han på? Jag får liksom ingen bild av epitetens bärare. Och ”hungriga barn”, ja det väcker hos mig helt andra associationer.
Sådär är det ofta för mig i läsningen. En sällsam blandning av snabbt intag, förvirrade försök att tolka det lästa och till slut en upplevelse av någon som är oerhört trött besviken på människor och denna värld.
Jag önskar att författaren velat dela de här svåra känslorna med mig. Men det är som ett ”Horace-filter” över det mesta. Något både elegant och undflyende i de uttänkta formuleringarna. Men jag hittar ett undantag: När ”mannen på bryggan” plötsligt berättar om hur han som barn blev förtvivlad och panikslagen när en viss schlagermelodi spelades. Han vet än idag inte varför det blev så, men ”när ledsamheten börjar yla” känner han igen samma sak idag. Här får läsaren en rak och direkt ingång. Äkta känslor till och med?
Det FINNS roliga stycken också. Jag vill gärna citera den här, en riktig aforism som Carl Hammarén skulle ha varit stolt över:
”Översättarens underläge gentemot författaren består i att han måste förstå texten”.
—
Martin Dyfverman tillhör Kulturdelens redaktion
