Arbete med bilder är en urkraft

Inlagd av Kulturdelen Fokus söndag, januari 17th, 2016

I Lasse Östlings utställning på Galleri Hörnan i Karlstad sitter barnen. De har block i händerna, de är koncentrerade, i blocken växer träd och djur fram.

”Fröken”, Ewa Lindgren, går runt och talar lågmält. Hon pekar, ömsom på Östlings teckningar, ömsom på barnens.

Det är Barnens konstskola, en grupp av tre, som arbetar på plats.

Lasse Östlings bilder på Galleri Hörnan är en noggrann, litet absurdistisk samling stora teckningar. Här möter natur kultur, ålderstigna stenmurar möter färsk grönska och ulliga får avtecknar sig mot nakna himlar. Känslan av närvaro är stark i den stilla, närmast arkaiska, miljön. Närvarokänslan är ingen slump, Lasse Östling har sommarateljé på Fårö med naturen in på knutarna.

Konstpedagogen Ewa Lindgren frågar barnen hur många timmar de tror att konstnären arbetat med teckningarna. Många timmar, svarar någon.

Ewa pekar på den massiva, omsorgsfullt skildrade muren:

-För att få fram stenarna har konstnären använt sig av svärtan i mellanrummen. Det finns en mekanism i det, svärtan lyfter fram ljuset.

-Här finns saker som är väldigt stilla, fortsätter Ewa Lindgren, och pekar på en åldrad, aningens skamfilad karmstol, som, utan synbar anledning, men bekvämt, lutar sig mot grönskan.

Ewa fortsätter genast till en vägg med små och till synes hastigt nedtecknade figurer.

-Här har konstnären plockat ihop små snabba skisser.

Så kan ni börja, säger Ewa. Värm upp med att teckna i blyerts och gå sedan över till att skrapa:

­-Teckna mellanrum eller bara detaljer, ta något som känns intressant och spännande.

Barnen blir förtjusta över skrapkartongen. De börjar teckna – träd, får, ullen skildras med svärta, grenar breder ut sig i teckningsblocken.

Egentligen, kommer jag på, har ju det här sättet att arbeta anor sedan – ja, minst Da Vinci. Det är ett uråldrigt sätt att utbilda konstnärer till att själva känna och förstå – just genom att avbilda äldre konstnärers verk.

Ewa Lindgren håller med.

-Datorer i all ära, men forskning visar att det finns ingenting som aktiverar hjärnan lika mycket som att arbeta med händerna, och det är samma sak med skrivande.

­-Det är det taktila, kontakten med materialet, som gör att vi utvecklas.

Ewa säger att hon försöker hålla det ganska öppet vad eleverna ska börja med.

-Känns det övermäktigt att sätta igång med ett helt stort motiv går det lika bra att börja med en detalj eller kanske bara en känsla.

Det handlar om att hitta sin kreativa kärna – en form för det.

I grunden för arbetet med bilder finns en genetisk urkraft, tror Ewa Lindgren.

—

Eva Lidén