Museerna och besökarna 2050

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Recension fredag, juni 26th, 2015

Museerna och besökarna 2050

En framtidsantologi från Riksutställningar

Red: Karin Henriksson och Evelina Wahlqvist. Skribenter: Keith Wijkander, Johanna Koljonen, Barakat Ghebrehawariat, Pernilla Glaser, Wiljelm Agrell, Evelina Wahlqvist, Sergei Muchin, Anne Bamford, Nicklas Lundblad, Tove Alderin, Charles Esche, Lennart Wallander, Kristina Höök, Jarmo Laaksolahti, Bo-Erik Gyberg, Jenny Lantz och Parvin Ardalan.

8tto / Volante förlag. 203 sid.

Debatten om vad vi ska ha museer till och hur de ska utvecklas i framtiden är oerhört blygsam. Inte ens museifolket själva verkar vara särskilt intresserade av att diskutera saken.

Riksutställningar som numera är en ”myndighet med uppdraget att stötta museer och andra utställare med utveckling och samverkan” och som själva inte längre gör så många utställningar, har uppmärksammat bristen och tagit initiativ till en antologi med framtidsvisioner av museerna i Sverige om 35 år. Museerna och besökarna 2050 heter boken och den innehåller 16 sådana visioner utifrån olika perspektiv samt ett kort förord.

Här finns både väntade och oväntade påståenden, ett stort antal spännande idéer men också några genomgående problematiska drag.

Att svenska museer behöver moderniseras, att det finns mycket att göra och att samhället kommer att vara lite (?) annorlunda om 35 år är självklarheter som jag inte tänker uppehålla mig vid. Det är ju sådant som gäller alla sektorer i samhället. Istället vill jag ta upp de där problematiska dragen. De är intressanta därför att de nästan helt och hållet delas av bokens skribenter.

De besökare som bokens titel nämner verkar definieras av skribenterna som en upplevelsehungrig allmänhet – kulturkonsumenter. Att en del museer, främst de statliga museerna och länsmuseerna också har professionella besökare i form av forskare, olika myndigheter med flera som utnyttjar museerna så att säga bakom kulisserna. Dessa museer står för en expertis som utnyttjas av samhället. Detta tas inte alls upp. Jag tänker att det visar på en felsyn på vad ett museum är och på vilket sätt det tjänar samhället.

Nu måste i rättvisans namn också sägas att det finns museer och museer. I Sverige är de cirka 400 stycken. De har olika förutsättningar, olika storlek, olika finansiering, olika innehåll – olika allt. De delar endast på benämningen museum och en variation av tolkningar av museernas övergripande uppdrag: samla, bevara och visa.

I boken görs ingen åtskillnad på museer och museer vilket grumlar perspektivet rätt ordentligt. Små ideella hembygdsmuseer, kommersiella aktörer och de stora statliga institutionerna dras över en kam. Speciellt besvärande menar jag att sammanblandningen mellan konstmuseer och museer med kulturhistorisk inriktning, är. Denna sammanblandning är i och för sig begriplig med tanke på att länsmuseerna och många av landets slott och andra kulturmiljöer ofta innehåller både konst och kulturhistoria. Dessutom kan man förvisso använda sig av konst i kulturhistoriska utställningar. Men, och det är en viktig poäng, inte tvärtom. Det finns avgörande principiella skillnader mellan en konstutställning (även om konstnären är död sedan länge) och en kulturhistorisk utställning. Jo, det finns en gränszon mellan de båda men bokens skribenter har varken tagit upp den eller skillnaden mellan konsten som kännetecknas av sin subjektivitet och tolkningsbarhet, och kulturhistorien, som är en utlöpare av vetenskapen med anspråk på objektivitet och sanning.

En del av skribenterna verkar skriva om konstmuseer och konstutställningar, andra skribenter tycks skriva om andra museer och en del blandar ihop kategorierna.

Det kanske är självklart att alla bokens resonemang inte är tillämpliga på alla museer. Men vilka resonemang som kan användas på vilka museer är mycket otydligt.

Den egentligen gamla insikten att ett museum inte är en byggnad utan något annat – en institution, en idé, ett förhållningssätt – gör många skribenter stort väsen av. De verkar ha upptäckt denna tanke alldeles nyss.

Kanske är museibyggnaderna ibland en bekymmersam barlast. Deras gamla hierarkiska, högtidliga och emellanåt nationalistiska stil kan vara nog så besvärande. Kanske borde museerna anstränga sig mer för att tränga igenom sina väggar och ut i det övriga samhället. Men det är också så att många museibyggnader är omhuldade och kära besöksmål. Deras stil och historia har använts, och kan användas igen, på smarta sätt många gånger än. De är ibland, som till exempel Nordiska museet, historia i sig själva.

Säkert har de officiösa byggnaderna bidragit till att åtminstone länsmuseer och statliga museer i Sverige har en mycket hög trovärdighet. Man sannolikt kommer detta trovärdighetskapital mer från den seriösa och i vetenskap grundade verksamhet som dessa museer bedriver. Den höga trovärdigheten är något som är viktigt att förvalta och bygga vidare på. Trovärdighet håller på att bli en bristvara i vår tid av fragmentiserad kommunikation. Alltför projektiserad och jippobetonad verksamhet kan påverka museernas trovärdighet negativt. Detta tar ingen av skribenterna upp. Tvärtom verkar flera av dem vurma för fler projekt och fler jippon bara det drar mer folk. Vilket kanske kan fungera alldeles utmärkt om museerna hade en något mindre skakig grund att stå på än vad de har idag.

Jag tycker att jag ser många tecken på att många museer är i en helt annan kris än den som tonar fram i Museerna och besökarna 2050. De är underfinansierade, länsmuseerna saknar tydliga uppdrag och deras akademiska kompetens har dränerats. Den moderniseringsdiskussion som förts har i stort sett handlat om digitalisering och ingenting annat.

Digitaliseringen, det vill säga att bilder och föremål fotograferas med en sådan teknik att fotografierna till exempel kan läggas ut på Internet, framstår för många som en väg till ökad tillgänglighet. Ja, för en del verkar det vara ett mål i sig. Kanske kan museernas samlingar magasineras för evigt eller till och med skrotas när de väl är digitaliserade och tillgängliga för alla?

Det finns ett par ordentliga felslut i den tankegången. Dels behöver vi gestaltning, det vill säga sortering, tolkning, förtydligande, för att alls ha möjlighet att förstå. En fullständig tillgång till ett museums arkiv och magasin är inte någon gestaltning. I boken tas många gånger upp behovet av upplevelse men ganska lite sägs om gestaltning.

Dels, och det är nog min viktigaste kritik mot de tankar som presenteras i boken, verkar det finnas en stark misstro mot autenticitet. Det uttrycks av Tove Alderin så här:

”Museiinstitutionen har länge stått för den auktoritära sanningen och utgått från det autentiska föremålet eller verket som kärnan i förmedlingen, förmedlad på den fasta platsen. Men kan man verkligen hålla fast i det som den viktigaste kvalitén även 2050, när man ser att den framtida besökaren har andra förväntningar på kunskapande och medskapande.”

Och Jenny Lantz skriver:

”På 2050-talet kan originalobjekt vara kuriös rekvisita, men inte bärande för en utställning. Objekten som sådana anses över huvud taget inte särskilt fängslande. Istället frodas utställningar där museerna kastar nya perspektiv på fenomen i vår tid, utställningar som skär genom samtiden och historien på oprövade sätt, med gestaltningar som nyttjar alla fem sinnen…”

Det som skiljer museet från andra utställningsarrangörer är främst samlingarna. Dessa är, tills vidare, oftast fysiska objekt som är autentiska. Denna autenticitet kan inte ersättas men väl omtolkas om och om igen. Ett klappträ från 1800-talet kan vara nog så banalt och det finns rätt många av dem. Men när det är borta så är det oåterkalleligt – även om det finns utmärkta digitala bilder kvar. Känslan av att hålla i det, lukten, hur det fungerar när man använder det, vetskapen om att hundra händer har rört vid det före dig, dess aura – allt det som är väsentlig kunskap om det förflutna försvinner. Inte ens en riktigt bra 3d-scanner kan ersätta den. Jag menar att de museala föremålens egen kraft är och förblir en viktig resurs.

Denna ganska kompakta misstro mot autenticitet är ett allvarligt problem. Den har fått till följd att ett av museernas största reella framtidsproblem inte alls tas upp i denna framtidsbok. Ska alla museer samla på allt? Ska de bara fortsätta och samla och samla och fylla magasin efter magasin och k-märka hus efter hus? Eller hur ska det gå till när vi bevarar samtiden inför framtiden? Precis som vi kan ju framtidens människor ha ett stort behov av att se bakåt på historien för att möjligen kunna använda dess erfarenheter. Att bevara historien på ett autentiskt sätt är ett uppdrag som museerna har oavsett all annat.

Att vi också ska diskutera hur ny publik ska komma till museerna eller hur museerna ska komma till den, hur de gamla berättelserna ska förnyas och gestaltas på nytt, att framtidens ”konsumenter” kanske också i någon mening är producenter. Ja, det är också intressant och sådant avhandlas noggrant i boken.

Men museets kärna – att det innehåller objekt som är bokstavligt talat oersättliga och som bär på alla möjliga slags berättelser – den har bokens skribenter missat. Det är inte bra.

Mest handlar Museerna och besökarna 2050 om den roll som konsumenter som de tilldelas av flera av skribenterna. Människor ska komma till museerna och konsumera upplevelser. Ett sådant tankesätt bäddar för ett ytligt modetänkande. Jovisst ska museets utställningsproducenter ta all tänkbar hänsyn till vad som fungerar här och nu. Men i bakgrunden måste en viss långsamhet tillåtas. Betydligt mer långsiktiga perspektiv ska få styra. Vem vet vilka behov framtidens människor har av att se bakåt? Förre kulturministern Bengt Göransson sa vid något tillfälle att det är värdefullt att bibliotek innehåller böcker som ingen någonsin lånar. Motsvarande häpnadsväckande perspektiv bör också gälla för museerna.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion