Eugène Jansson – inte bara blåmålare

Inlagd av Kulturdelen Essä, Uncategorized fredag, juni 26th, 2015

Eugène Jansson – inte bara blåmålare

 

Ska vi tro Oscar Wilde var det Claude Monet som skapade Londondimman. Naturligtvis hade det hänt att ett mjölkvitt töcken krälat upp ur Themsen och lägrat sig över staden långt innan Monet föddes – men det var först sedan Monet målat företeelsen på 1870-talet som den blev till i betraktarens öga. Nu ser vi ut över Themsen bort mot ett knappt skönjbart parlament och säger: ”Det är som en målning av Monet!”

En kväll i slutet av februari 1998 gick jag längs Strandvägen i Stockholm. Allt var blått, intensivt och mättat blått: Himlen, Djurgårdsvikens vatten, båtarna, gatan, husfasaderna, träden, själva luften. Det var en blåhet så påtaglig att man kunde stryka över den med handen. ”Eugène Jansson”, tänkte jag, ”det är som en målning av Eugène Jansson”.

Så kanske hade han trots allt rätt, Wilde, när han hävdade att livet imiterar konsten långt mer än konsten imiterar livet. Hade jag uppfattat detta blå Stockholm på samma sätt som jag såg det nu, om inte Jansson målat blånaden för hundra år sedan? Jag vet inte. Nu såg jag staden som en sammansmältning av verklighet och målning och undrade om det var en tillgång eller en förbannelse. Det är som när Janssons samtida och vän, Hjalmar Söderberg, låter doktor Glas tänka: ”Jag har inga egna ögon. Jag kan ju inte ens se på supen och rädisorna på bordet därborta med mina egna ögon, jag ser på dem med Strindbergs och tänker på en sexa på Stallmästargården som han åt i sin ungdom. Och då kanotiärerna nyss ilade förbi på kanalen i sina randiga tröjor, var det mig ett ögonblick som om Maupassants skugga ilade före dem.”

Men allt är inte blått och allt är inte nocturner hos Jansson. Med nästan komisk precision följer hans måleri den gränsdragning som man brukar göra mellan åttital och nittital i svenskt kulturliv. I hans tidiga bilder flödar solen över Roslagsgatan och Djurgården. Men 1890 förbyts det klara ljuset omedelbart i drömskt dunkel. Han blir skymningsmålare. Och just som romantiken gör sig beredd att återvinna förlorad mark väljer han den blå färgen som sin signatur. Det sker 1892 och Eugène Jansson är då trettio år. Samtidigt bör man minnas att det är den moderna storstadens vita gasljus som speglar sig i vattnet och industrialismens proletärkaserner som tornar upp sig mot natthimlen i hans verk. Man kan också notera den påfallande frånvaron av människor i dessa målningar. Men 1904 får natten och tomheten vika; kroppsbyggaren och gymnasten Jansson tar in träningslokalen och badhuset i sin konst och dukarna fylls av nakna män. Blå atmosfär och formupplösta fjärdar ersätts av rödbrun hud, välmodellerade muskler och strikt rektangulära badsumpar.

Dessa målningar kan framstå som en nästan alltför kompakt manifestation av det unga seklets dyrkan av den sunda och atletiska manskroppen: idel karlar som tampas med skivstänger, eller snarare ”kulstänger”, och lögar sig vid bassängkanten. Jansson var långtifrån ensam om denna fascination för det friska och sportiga, som fick ytterligare skjuts genom Stockholmsolympiaden 1912, men under några år grep den honom kanske intensivare än de flesta av hans konstnärskolleger. Ändå slår  det mig att det finns en stor skillnad mellan Jansson och Edvard Munch, J.A.G. Acke, Henry Scott Tuke och de andra. Hos Jansson är det trångt. Hans friskusar kastar sig inte ut i havets vågor eller poserar på skärgårdens klippor.

De är inneslutna av plank: de simmar och dyker i sin sump och häckar klasvis i badhusets ”klostergång”, där de bildar ett slags maskulin motsvarighet till gyttret av kvinnokroppar i Ingres orientaliska dambad. Atleterna i sin tur kämpar i klaustrofobiskt trånga bildrum. Skrotet de lyfter blir till verktyg att pressa ramarna ur sina fogar med. Det är inte så konstigt att dessa bilder i Francis Bacon skulle finna en sentida beundrare.

Men när Jansson porträtterar sig själv i badhuset står han i vit och somrig linnekostym med solgul slips. Han vänder ryggen åt de nakna kropparna. Ögonen skuggas av hattens brätte och det är svårt att avgöra vad han tänker. Det är som om han inte riktigt hörde dit men inte heller kan komma sig för att gå därifrån.

Det är naturligtvis lätt att associera denna blandning av instängdhet och kroppslig utlevelse till ”the love that dare not speak its namn”, som Oscar Wildes älskare Lord Alfred Douglas skrev i en dikt. Att öppet leva ut sin homosexualitet var ju inte möjligt, därtill straffbart, i det oskariska samhället – och badhusen och gymmen blev naturliga alternativ till stadens skymningsgränder och parker för män som, likt Jansson, sökte sin kärlek bland andra män.

Att just dessa målningar kommit att uppmärksammas idag är inte så konstigt, och det är ett tecken i tiden att Thielska galleriet lyft upp ”Flottans badhus” ur magasinet för att ge den en plats i den permanenta utställningen.

För att få den tröga oljefärgen medgörlig blandade Eugène Jansson ut den med rejäla mängder förtunningsmedel och kom snart att gå under smeknamnet ”Fotogen Jansson”. Ofta är färgen bara en tunn hinna över duken. Det gäller inte minst de bekanta blåmålningarna. Men på deras stora blåskimrande ytor ligger gatlyktorna, den bleka gryningssolen och månen som tjocka klottar av zinkvitt, tryckta direkt ur tuben. Så blir själva ljuset paradoxalt materiellt. Den snabba och skissartade penselföringen – ibland hanterar han sina penslar som kritor – kan annars föra tankarna till Toulouse-Lautrec, och de sena målningarna av matrosbaler skulle man nästan kunna missta för Munch.

Men det är varken Toulouse-Lautrec eller Munch som man får i tankarna när man betraktar de blå skymningsmålningarna, utan den självklara inspirationskällan till dessa verk är James Whistler som på 1870-talet målade sina blå- och gråtonade nocturner där Londons ljus speglas i Themsens vatten.

När Jansson drev sitt blåmåleri som längst är banden till den figurativa konsten mycket svaga. Genom att koncentrera sig på färg och ljus närmade han sig ett abstrakt måleri på samma sätt som den sene Monet med sina näckrosdammar. Kanske är Nocturne (1900) och ”Mille reflets” (1903) de i denna mening modernaste dukar som Eugène Jansson åstadkom, och båda överflyglar enligt min mening de stora paradnumren ”Gryning över Riddarfjärden” och ”Nocturne” (1901). Sedan må mecenaten Ernest Thiel av pur hänförelse ha gråtit aldrig så mycket under den senares tillblivelse.

Annars äger Janssons nattligt ödsliga gatubilder en sällsamt suggestiv kraft med sina mäktigt mörka huskroppar, som tornar upp sig längs trånga gränder i Gamla stan eller vid branta backar på Söder. Himlen kan bilda en tratt eller tromb mellan husfasaderna som i ”Sommarnatt” dessutom kränger rent expressionistiskt. Märklig är också ”I skymningen” där penselns hetsiga rörelser får gata, plank och lövverk att bilda en sugande virvel; hela bilden skruvar sig in mot de dansande gatljusen i dess centrum.

Det dröjde några år innan Eugène Jansson vann fullt mästerskap och hittade sin absoluta egenart i denna skymningsgenre, där själ och landskap tycks oskiljbara. Några verk från 1896 visar att han är nära, men det tycks mig som om det är 1898 som det egentliga genombrottet kommer med målningar som ”Sommarnatt” och ”Stora Nygatan”. Bara sex år senare är han färdig med den blå etern och söker sig åter ut i det klara ljuset.

Och visst, efter ”Mille reflets” återstod egentligen bara att helt kapa banden med det figurativa – något en svensk konstnär i Janssons generation ändå inte var beredd att göra. Steget till Yves Kleins blå monokromer kan synas kort, men tröskeln är hög. Eugène Jansson tog en annan väg. Det är inget att beklaga. Han hade skänkt blåheten tolv år av sitt; det fick räcka. Under sex av dessa tolv år, 1898–1904, skapade han ett antal målningar som måste betraktas som den svenska sekelskifteskonstens mest originella och fascinerande.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion