Regionens kulturplan: Styr kulturen!

Inlagd av Peter Ekström Debatt onsdag, juni 17th, 2015

Region Örebro län håller på att ta fram en ny kulturplan som ska gälla 2016-2019. För oss som arbetar inom den del av kultursektorn som delvis är offentligt finansierad och för alla de som tar del av kultur som är offentligt finansierad, är detta naturligtvis ett viktigt dokument. Tyvärr är det inte så bra som det skulle kunna vara.

Förslaget och processen bakom förslaget har tidigare diskuterats här på Kulturdelen. Jag tänkte här bara kommentera en sak som jag skrev i den debatten. Det gäller hur fördelningen av regionens kulturpengar är. Den gången skrev jag att ”7 miljoner kronor går till fria grupper, små kulturföreningar och enskilda kulturskapare – främst i form av projektbidrag.” Det var alldeles fel. I förslaget till ny kulturplan framgår helt andra siffror. Regionens totala kulturbudget var 2013 drygt 94 miljoner kr (94 016 000 kr). Av dessa kostade administration och konsulentverksamhet 8 754 000 kr, institutioner och föreningar fick 84 183 000 kr i bidrag och det fria kulturlivet fick dela på 1 079 000 kr (lite drygt 1{f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290}). 2014 fick det fria kulturlivet dela på ca 200 000 kr.

Men nu lämnar vi denna pinsamhet. Jag tänkte försöka fördjupa mig lite i de mer övergripande dragen i kulturplanen.

Regionens förslag till kulturplan är inget unikt dokument. Men det är ändå intressant. Liksom många andra liknande dokument, kommunala kulturplaner, politiska partiers kulturprogram med mera så har det en spännande undertext. Det handlar om det som tillsynes är ett enormt underskott av ideologi.

Bristen på ideologi, även i de politiska partiernas program, har påpekats många gånger. Nu gäller den kulturplanen. Även där ideologibristen är ett problem. Men problemet kanske inte riktigt ser ut som man först tänker sig. Under ytan finns ofta värderingar som inte presenteras som ideologiska ståndpunkter. De smygs in. Eller de har smugit sig in.

Å ena sidan sägs att kulturen ska vara fri, yttrande- och tryckfrihet ska gälla och politikerna ska hålla armlängds avstånd till kulturskaparna – det vill säga inte lägga sig i vad de gör. Man vill inte likrikta kulturen.

Å andra sidan ges en massa förutsättningar och ramar för vilken kultur som kan tänkas få lite offentlig finansiering. Så här står det till exempel i förslaget:

”För att utveckling ska vara positiv och del i ett öppet, demokratiskt och inkluderande samhälle är följande perspektiv nödvändiga: Mångfald och tillgänglighet. Enligt FN:s konvention om mänskliga rättigheter är kultur en uttalad rättighet (se artikel 2 och 27). Kön/könsidentitet/könsuttryck, ålder, bostadsort, funktionsförmåga, etnisk/kulturell bakgrund, språkgemenskap, klass, inkomst, utbildning, trosgemenskap eller liknande är inte en godtagbar grund för olika rättigheter. Barn och unga i fokus. FN:s konvention om barnets rättigheter är viktig att särskilt lyfta fram. Hållbarhet. Social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet är centralt för allt utvecklingsarbete. En god folkhälsa. Människors livsvillkor och hälsa är ett självklart fokus.”

Nyckelordet här är ”självklart”. Det här är värderingar som antas omfattas av så många att de inte längre uppfattas som värderingar. Samsynen, konsensus, är nästan total.

Jag tror att det finns en viss omedvetenhet att det är värderingar man presenterar när man skriver in sådana ”självklarheter” i ett sådant här dokument.

Missförstå mig gärna, jag har inget emot lite debatt i denna viktiga fråga. Men för att vara tydlig: Jag anser att Region Örebro län ska stå för demokratiska värderingar. Jag anser inte att regionen ska ge ekonomiskt stöd till fascistiska sångkörer och rasistiska hembygdsföreningar (i fall det finns sådana). De ska heller inte få tillgång till lokaler. Regionens kulturpolitik kan inte få innebära att man står och räcker ut en öppen penningpåse med ena handen och håller för ögonen med den andra handen.

Men jag anser ändå att ”självklarheten” är problematisk. Dels innebär den att värderingarna i fråga inte diskuteras. Därmed är de inte levande. Jag har tidigare efterlyst en diskussion om varför det är så självklart att barnsatsningar ska prioriteras. Kan det till exempel vara så att kulturföreningar uppfinner barnprojekt trots att de hellre skulle vilja göra något annat som de är bättre på? Hur vet vi att barnsatsningar ger någonting? Finns det utvärderingar? Fast så mycket diskussion har det ännu inte blivit.

Dels innebär ”självklarheten” ett hyckleri. Det finns en politisk styrning. Men det vill man inte riktigt kännas vid. Det går ju inte riktigt ihop med konstens frihet, armlängds avstånd och allt det där.

Undertexten är ungefär: ”Alla får göra som de vill, men alla måste vara snälla. Och det vi som bestämmer vad snäll är.”

Jag anser att de offentliga medlen för stöd till kulturen ska styras. Men jag menar också att måste finnas en möjlighet att diskutera hur de styrs.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion