DVD & Blu-ray: Birdman (2014)

Inlagd av Sandra Wallin Film, Film & TV, Recension onsdag, juni 17th, 2015

Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance)
Dramakomedi, USA, 2014
Distributör: 20th Century Fox
Regi: Alejandro González Inárritu
Medverkande: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton m.fl.
Längd: 120 min

— — —

Avdankade skådisen Riggan Thomson (Michael Keaton) är starkt förknippad med sin roll som superhjälten Birdman och vill desperat göra sig av med allt vad det innebär. Med förhoppning om att återigen få fräs på karriären bestämmer sig Riggan för att sätta upp en teaterföreställning av en älskad roman, en uppgift som visar sig vara svårare än vad han först tänkt sig …

Mexikanska Alejandro González Iñárritu är en uppskattad regissör som ända sedan debuten Amores Perros (2000) allt som oftast överösts av beröm. Med Birdman åtnjöt Gonzáles Iñárritu nya höjder i sitt skapande och belönades med en förgylld statyett för bästa regi respektive bästa film på årets Oscargala, så väl som 200 andra priser på filmfestivaler runt om i världen.

Birdman har hyllats av en unison kritikerkår och grandiosa superlativ har fullkomligt regnat över González Iñárritus skapelse. Då dagens filmindustri till stor del präglas av vinstdrivande blockbusters, snarare än genomtänkt kvalitetsfilm, är det lätt hänt att man som cineast blir svältfödd på filmskapande som vill något mer än att kränga miljontals biobiljetter. Kanske är det också därför man är snabb på att hylla de egensinniga verk som faktiskt blir av. Birdman är förvisso bra, men kanske inte direkt det mästerverk som andra velat utmåla det som.

Greppet att designa filmen som en enda lång tagning fungerar mer som en gimmick snarare än att det faktiskt tillför något. Till skillnad från Aleksandr Sokurovs Den Ryska Arken (2002) där man genomfört tagningen i sin helhet, har man i Birdman använt sig av osynliga klipp för att sammanfoga det som sker. Det är då svårt att förstå González Iñárritus egentliga syfte med metoden. Om man nu inte genomför den långa tagningen på riktigt, varför ska den då vara med? På ett sätt blir det lite som att fuska och som åskådare känner man sig något snuvad på konfekten.

Visst är greppet onekligen snyggt, det kan man inte argumentera emot, men det är ofta också distraherande. Stundtals är man mer medveten om utförandet i filmen snarare än det som sker på den narrativa nivån. De tekniska detaljerna tar uppmärksamheten från det som är viktigt och till en början är det svårt att sätta sig in i filmens handling eller få något band till karaktärerna som porträtteras. Otåliga åskådare kan vänta sig en kamp för att hålla intresset vid liv.

Det dröjer nästan mer än halvvägs innan allt klickar och man sugs in i filmens värld. Först då uppstår någon riktigt nerv och återstående tiden av filmen sitter man som klistrad framför González Inárritus skapelse.

Emmanuel Lubezkis stiliga fota förtjänar en stor eloge. Här har man arbetat hårt för att få ut så mycket som möjligt och Lubezkis Oscar för bästa foto är onekligen en välförtjänt vinst. Desto sämre ställt är det med musiken som kommer i någon slags abstrakt form av jazz, emellanåt så påträngande att irritationen infinner sig som ett brev på posten.

Rent skådespelarmässigt är Birdman en dröm att titta på, så till den grad att man nästan börjar dregla över de fantastiska prestationerna. Michael Keaton är magnifik som Riggan och bjuder på en alltigenom fängslande rolltolkning där allt känns nära och äkta. Att han blev snuvad på en Oscar för bästa manliga huvudroll övergår mitt förstånd (no offense Eddie Redmayne).

González Iñárritu lyckas klämma varenda droppe ur samtliga skådespelare, ner till minsta lilla biroll. Edward Norton, som gått och blivit riktigt tråkig på senare år, är mycket bra som halvgalen skådespelare och Emma Stone utgör en minnesvärd arg dotter till Riggan. Utmärkt är också Zach Galifianakis i en nedtonad roll.

Birdman är en film som står ut från mängden och González Iñárritus senaste alster är helt klart värd att se. De starka dragen av art house och surrealism lär inte falla alla åskådare på läppen, men fans av kvalitetsfilm kommer nog att stortrivas framför teven. Att skruva ner sina förväntningar med ett snäpp eller två kan dock vara bra – då löper man mindre risk för att bli besviken.

—- — —

Sandra Wallin