Tyskland: Weimar

Inlagd av Kulturdelen Resor måndag, juni 15th, 2015

Att befinna sig i Weimar är att befinna sig i en stad vars historia samtidigt är en väsentlig del av centraleuropeisk kulturhistoria. Sin litenhet till trots (idag 65 000 invånare) har den i århundraden varit en av de viktigaste tyska kulturstäderna.

Känslan av att promenera omkring i Weimar – som förresten 1999 var europeisk kulturhuvudstad – påminner mig om centrala Wien – men här i ett slags dockskåpsformat… Trånga bilfria gator… hästdragna vagnar… Överallt historiska minnesmärken… Där borta, på andra sidan gatan, bodde Bach… där H C Andersen… och där Liszt (som då var hovkapellmästare)… 1700-talshuset vid torget beboddes av Goethe; han ritade det själv… Och där en vacker byggnad som Schiller ägde och där interiören ser ut som när han satt här och skrev Wilhelm Tell…

Det förflutna lever överallt vidare – idag finns här, typiskt nog, både ett Goethe-varuhus och ett Schiller-varuhus… (De skulle bara veta, de gamla kumpanerna!)

Goethe hade ett finger med i spelet när det gällde nästan allt inom kultur och administration i staden Weimar. Hans kamrat Schiller liksom historikern Johann Gottfried Herder hade också stor betydelse för det rika kulturliv som utvecklades; senare bosatte sig Nietzsche här. På 1900-talet kom Walter Gropius; en av de drivande inom Bauhaus-rörelsen.

Weimar – numera ett UNESCO-världsminne – har en synnerligen lång historia. Man har hittat skelettet av en förhistorisk människa, som levde här för 200 000 år sedan. Men då var nog Weimar endast en stor skog där denna människa var på jakt efter något att äta. Weimar nämns i skrift först på 800-talet. Namnet tros vara en sammanställning av det germanska ordet ”wih”, helig, och ”mar”, sjö. År 1254 fick orten stadsrättigheter. Det stora uppsvinget kom under sent 1700-tal, då stan blev ett centrum för hela den tyska klassicismen.

Efter första världskriget, när det tyska kejsardömet gick mot sitt slut, samlades en kongress i Weimar för att utarbeta en ny, demokratisk författning. Resultatet blev den s.k. Weimarrepubliken.

I Weimar sammanträdde 1919 den nationalförsamling som gav Tyskland en ny, republikansk författning. När sedan Hitler 1933 tagit makten besökte han ofta Weimar. Han lät bygga om ett av stans äldsta värdshus, Elephant Haus, i tidstypisk nazistisk stil; här bodde han ofta – och i regel brukade han då visa sig på den intilliggande balkongen och hålla tal. Anhängarna skanderade: ”Liebe Führer, komm heraus, aus deinem Elephant Haus”… ”Käre Führer, kom ut ur ditt Elefant-hus…”

1937 byggdes ett av Tysklands största koncentrationsläger, Buchenwald, på en höjd utanför stan. Nästan en kvarts miljon människor spärrades in här. Buchenwald är idag en välbesökt minnesplats. Brutaliteten gentemot fångarna var oerhörd. Exempelvis såg lägervakterna till att några i nazisternas ögon alltför radikala präster korsfästes. Skogen strax intill blev känd som ”den skrikande skogen”: där dödades många. Sammanlagt dog 56 000 människor i detta läger, därav många motståndsmän från Danmark och Norge.

Weimar är idag omsorgsfullt återuppbyggt efter andra världskrigets bombningar (de allierade bombade stan av samma skäl som militärt ointressanta Dresden: båda städerna sågs som viktiga symboler för tysk kultur).

Rådhuset har klockspel med vita klockor i Marcellan-porslin. Flera av husen kring marknadstorget har återuppförts efter bombningarna under kriget; många av dem återuppbyggdes så sent som under 70- och 80-talen. I stadskyrkan ligger Herder begravd. Där finns också en känd altartavla gjord av reformatormålaren Cranach den äldre, senare färdigställd av sonen, Cranach den yngre.

Nära det gamla slottet utbreder sig vidsträckta parklandskap – delvis efter ritningar av… ja gissa? Goethe, förstås! Madame von Holstein kallade Weimar för ”en stor park med intilliggande by”. Goethe lät bygga ett eget sommarhus mitt i denna slottspark; man kan få guidade visningar i detta vackra stenhus eller bara gå dit för att dricka kaffe och njuta av blomsterprakten i hans gamla köksträdgård. Weimar-parken är anlagd i förromantisk stil, med små ruiner och lusthus utspridda i terrängen. Här finns för övrigt även en sovjetisk krigskyrkogård, som enligt tilläggsavtal då Öst- och Västtyskland enades ska få bestå.

Vid Goethe-Platz, mitt i stan, ligger ett Bauhaus-museum. Det är inte särskilt stort och stans myndigheter tänker säkert rätt när de satsar på ett stort och spännande museum om hela Bauhausrörelsen: det kommer att invigas 2018.

Man bör också besöka Bauhausskolan, som grundades här i Weimar år 1919 och som klarade sig undan bombningarna. Bauhausskolan var en sammanslagning av en tidigare konstskola som jugendkonstnären Henry van de Velde hade grundat och den funkisinriktade hantverksskola som Walter Gropius startade. I och med denna skola började funktionalismen bli ett allt mer beundrat stilideal. När Bauhausskolan stängdes av nazisterna återuppstod den år 1939 i USA, i form av Institute of Design i Chicago.

Walter Gropius ville upphäva gränserna mellan hantverk och konst och att foga in bådadera i ett arkitektoniskt sammanhang. De nya idealen kom till uttryck i Bauhausmanifestet, publicerat i april 1919 med en vinjettbild föreställande en medeltida katedral. Ordet ”Bauhaus” anspelar på den medeltida s.k. byggnadshyttan: ett slags samlingsplats för de hantverkare, konstnärer och arkitekter vid ett kyrkobygge. Bauhausskolan i Weimar används än i dag av arkitektstudenter i stan. Här finns bl.a. ett rektorsrum i djärv funkisstil anno 1919, ritat av Walter Gropius. I trapphallarna finns många avtryck av den tidiga funkisens ideal och visioner.

En sevärdhet man inte bör missa är Wittumspalais: ett slottsliknande hem där författaren och musikern Amalia von Imhoff (död 1831) bodde. Interiören är enastående vacker och man kan förstå att salongerna och stora salen här länge var centrum för Weimars societet och att Goethe och Schiller och många andra gärna kom på besök när Amalia hade sina litterära och musikaliska salonger här. Här uruppfördes dramatik och musik, här lästes nyskrivna dikter. I det s.k. rundabordsrummet samlades man för att dryfta tidens frågor. I sitt musikrum spelade hon och komponerade. Bland mycket annat skrev hon en fantastiskt vacker opera – med libretto av Goethe.

Det vore något att iscensätta i Sverige! Amalia von Imhoff var under många år en viktig länk mellan tysk och svensk kultur. Hon intresserade sig starkt för författare som Atterbom och Geijer – och hon kom i sin tur att starkt influera dem båda. Hennes stora Sverigeintresse gjorde att hon kom att bosätta sig i Sverige under två långa perioder: 1804—1810 och 1814—1816. Senare bosatte hon sig i Berlin, där hon bl.a. översatte Tegnérs Frithiofs saga till tyska.

Amalia älskade upplysningsidéerna. Hon öppnade ett av Tysklands första offentliga bibliotek. Det finns kvar än i dag och anses vara ett av Europas vackraste. Och absolut: här är det som att kliva in i en dröm om 1700-talet, där det är som vackrast. Under höga, välvda valv i den rokokobyggda pelarsalen täcks väggarna av böcker och längs de breda gångarna står marmorbyster och skulpturer. Goethe (vem annars?) var bibliotekschef och ordnade samlingarna. Ännu 2015 hålls biblioteket öppet för allmänheten. Men man kan också komma hit genom att surfa hit via internet: en stor del av samlingarna är digitaliserade.

Tyska Nationalteatern i Weimar räknas som en av Tysklands viktigaste scener. Den ursprungliga 1700-talsteatern bombades under kriget och ersattes av en byggnad i 50-talsstil. Här på anrika Deutsches Nationaltheater såg jag Goethes Faust del 1, i regi av Hasko Weber, scenografi Oliver Helf – en komplex, på många sätt djupt gripande iscensättning. Gång på gång associerar jag till Ibsens Peer Gynt. Både Ibsens och Goethes huvudpersoner frestas att ”gå udenom”. Här finns också en tematik som i båda fallen kan kopplas till antikens motsatspar Apollo—Pan; vishet/intellekt kontra känsla/kropp. Jag kommer också att tänka på Stäppvargen, där intellektuella ideal och vedertagen moral bryts av motsatsen, i form av Traktaten…

I den aktuella Faust-uppsättningen möter en vetenskapsman som klamrar sig fast på en stålfärgad liten scen, abstrakt som hans vetenskap: som en flotte i livets hav… Han frestas av en man som är så typisk för vår tid: en leisure-klädd lebemann, en som utan skrupler tar för sig. En man av vår tid, kort sagt. Här beskrivs viljan att leva, att ge sig hän, att upptäcka andra dimensioner av livet än tankens, förnuftets… Faust möts av frestare i olika skepnader, kvinnor, droger, resor… alltsammans skildras starkt, i flerfaldiga speglingar och metaperspektiv. Emellanåt återkommer den rimmade högtyskan; däremellan nattklubbskänsla och hedonistiskt 2000-tal. Uppsättningen är meta-aktig såtillvida att den gör klart att pjäsen kan spelas på olika sätt och på olika nivåer; det blir delvis en uppsättning om en uppsättning… Faust spelas underbart av Lutz Salzmann, och Mefistoles av Sebastian Kowski.

Till sist: även om Weimar är en stad där delar av historien ligger mer eller mindre i öppen dager så finns här ett levande kulturliv av dagsaktuellt snitt. Här finns bl.a. högskolor för arkitektur och musik, och kulturevenemangen är många. Turismen ökar – och det är lätt att förstå varför: Weimar är vackert och ger många historiska inblickar och perspektiv.

—

Björn Gustavsson