Från Gustavssons bokhylla 11: Olycklig kärlek
Krönika måndag, juni 15th, 2015
Hur stor del av skönlitteraturen är uppkommen ur olycklig kärlek? Att Birger Sjöbergs Frida-diktning återgår på en obesvarad ungdomskärlek är allmänt bekant. Och att Dante livet igenom tillägnade sina verk den sköna Laura är också omtalat. Dante blev blixtförälskad i henne när han första gången såg henne som nioårig flicka. Laura, vars skepnad mer framstår som en ängels än en människas, inspirerade Dante till storverk.
Också Francesco Petrarca (1304—1374), en av Italiens största diktare, hade livet igenom en ung flicka som musa. Hans kärlek till henne förblev obesvarad. Det sägs att han ständigt bar en halsmedaljong med hennes porträtt.
I samlingen Canzoniere, med 366 sonetter, canzoner och ballader, skildras Laura i olika situationer samtidigt som författaren analyserar sina känslor inför henne. Dikterna, skrivna på italienska, gjorde Petrarca berömd och inflytelserik. Han var en av de första att lyfta fram italienskan som litterärt språk; fram till dess hade latinet dominerat.
Här en Laura-dikt ur Canzionere: ”Klara och kyliga och lena vatten/ där sina vackra lemmar/ hon lade, den enda jag vill kalla kvinna;/ vänliga gren mot vilken/ (jag suckar när jag minns det)/ hon lutade sin vackra rygg och midja;/ blommor och gräs som täcktes/ lätt av hennes klänning/ och hennes vackra bröst;/ heliga, stilla luft/ där kärleken lät två vackra ögon öppna mitt hjärta;/ – lyssna nu, ni alla,/ till de sista sorgsna ord jag sjunger.”
Men om renässanshumanisten Petrarca är känd för sina kärleksdikter och sina lärda verk på latin är hans privata självuppgörelse desto mindre bekant. I Secretum rannsakar han sitt liv. Det dröjde ända till 2002 innan detta verk kom på svenska: Min hemlighet (Atlantis).
Här framkommer att Petrarca var kluven i sin kärlek till Laura: å ena sidan åtrådde han henne; å andra sidan ville han inte vidkännas ”syndiga lustar”. I den dagboksliknande Secretum analyserar diktaren sin ambivalens inför Laura och andra kvinnor. Han upprättar en fiktiv dialog mellan sig själv och kyrkofadern Augustinus (som också denne hade upplevt en liknande inre strid).
Petrarca försöker i sin ”hemliga” bok avbörda sig känslor av skuld och han släpper inte ämnet förrän han grundligt penetrerat sin själs skilda böjelser och tydligt ställt in siktet på ett andligt liv där han fortsättningsvis måste söka försaka många jordiska frestelser.
Efter avslutad självanalys avrundar författaren sitt räfst och rättarting med det egna jaget: ”Här slutar den tredje boken av herr Francesco Petrarcas skrift om hans hemliga inre konflikt.”
—
Björn Gustavsson
