CD: Symfonier av Szymanowski
Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, februari 13th, 2015
Karol Szymanowski: Symphonies Nos. 1 & 3*; Love Songs of Hafiz# (Chandos/Naxos). Speltid: 66’28
Ben Johnson (tenor)*#, BBC Symphony Chorus*, BBC Symphony Orchestra, Edward Gardner (dirigent)
Betyg:
–
Efter genombrottet med sin flotta Konsertuvertyr började Karol Szymanowski (1882–1937) befria sig från Richard Strauss tonspråk. Det kan man höra i hans första symfoni. Den fick sin premiär 1906 men slog inte riktigt. Szymanowski var själv missnöjd och beskrev sitt eget verk som ”världens största humbug”. Det är lite svårt att förstå idag. Musiken är senromantiskt glansfull, böljande med svepande melodier och med en modernistisk touche. Fortfarande anar man inflytandet från Strauss men här finns också drag av Skrjabin. Orkesterpaletten skulle han snart utveckla i mer impressionistisk riktning vilket visas i den tredje symfonin med namnet ”Nattens sång”. Det är skimrande sensuell musik, och till klangprakten bidrar även en tenor och en kör. Ibland kan man få Ravels Daphnis et Chloé i tankarna. Texterna hämtade Szymanowski från den persiske poeten Jalal al-din Rumi. I verket som föregår symfonin hade han också vänt sig till den persiska poesin, vilket framgår redan av titeln: Hafez kärlekssånger.
Den polske tonsättaren Karol Szymanowski i snofsig hatt
Det är dessa tre verk som BBC Symphony Chorus and Orchestra under Edward Gardner nu spelat in. Tidigare har de gett oss symfonierna 2 och 4 och konsertuvertyren. Som solist medverkar Ben Johnson som har en vacker och avspänd tenor. Den som i stället vill ha Hafez-sångerna med mezzosopran kan vända sig till Simon Rattles inspelning med Katarina Karnéus (EMI). Rattle är nog också lite vassare än Gardner när det gäller att få fram den delikata orkesterklangen och brukar generellt vara lysande i Szymanowski. Men mig veterligt har han inte spelat in de två första symfonierna. Det har däremot Antoni Wit (Naxos) som också är en Szymanowski-dirigent att räkna med. Han tillför symfonierna mer dramatik och ett större sug än Gardner och får dem att låta lite flottare, storslagnare, intensivare. Men Gardners något mer återhållsamma attityd har också ett värde, och Johnson är en snäppet bättre tenor än den som Wit anlitat för tredje symfonin. Så Gardner får gärna fortsätta att botanisera bland Szymanowskis alla spännande orkesterverk.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
