Skön litteratur

Inlagd av Peter Ekström Krönika fredag, december 19th, 2014

Jag har städat i bokhyllan. Det gör jag ibland. Den här gången var jag extra tuff. Åtta kassar fick gå till Myrorna. Men det blev mycket kvar. Tomma hyllor är inget för mig.

Det är så klart något delvis slumpartat också över en boksamling. Där finns somligt som man fått och ärvt och inte styrt över själv. Men till en del är den kanske ändå en bild av sin ägare. När jag tänker så och tittar på min boksamling så slås jag av hur splittrad och osammanhängande den är. Men där jag inte ser några mönster kanske andra gör det…

Det är skönlitteraturen jag har gått hårdast åt. Böckerna för nöjesläsning. Det är inte samma ordning längre. Nu har Paul Auster med bland annat sin mystiska New York-trilogi hamnat precis efter Isaac Asimovs science fiction-romaner om Stiftelsen. Och nästan direkt efter det kommer ett sönderläst exemplar av Djuna Barnes Nattens skogar. Bättre än Hemingway. Ganska snart följer Passagearbetet och några andra böcker av Walter Benjamin. Kanske inte regelrätt skönlitteratur men i alla fall. Sedan följer strax favoriten John Berger som delvis är lika svårplacerad som Benjamin. Där står till exempel essäsamlingen Fickor av motstånd. Och lite längre fram finns några få volymer av Jorge Louis Borges, bland annat Sällsamma historier (ej att förväxla med Edgar Allan Poes bok som står på ett helt annat ställe) som han skrev tillsammans med Adolfo Bioy Casares. Bredvid står en lång rad böcker av Ray Bradbury. Jag tror jag har allt som har kommit ut på svenska – han är en annan av mina favoriter. Oktoberfolket läser jag gärna om ibland. Det är kanske en av mina tio bästa böcker. Ytterligare en favorit följer direkt inpå – Bertolt Brecht. Men där är det svårt att välja en enskild bok. Möjligen 100 dikter även fast den borde stå bland poesin. Sedan följer Michail Bulgakov. Också av honom tror jag att jag har allt som översatts. Kring Mästaren och Margarita sitter ett gummiband. Den är helt enkelt sönderläst. Även den platsar på min tio-i-topp.

Endast en liten bit bort finns ännu en favorit. Tänk så alfabetet har trängt ihop dem. Italo Calvino… Kosmokomik är fortfarande fantastiskt rolig. Det finns också många andra men De osynliga städerna står nog i en klass för sig. Efter Calvino kommer John Le Carré. Hans böcker tar mycket plats i hyllan. De har jag ofta köpt i inbunden förstautgåva. Det är alltid en läsfest när Le Carré har kommit med en ny spionroman. Han har också blivit alltmer radikal med åren. Efter några andra böcker kommer ytterligare en favorit – Raymond Chandler, han som gjorde litteratur av den hårdkokta deckaren. Helst bör han läsas på engelska, hans språk är underbart men översättningarna är inte alltid så välgjorda. The Long Goodbye (Långt farväl) hamnar självklart på min lista.

Det lilla som finns att hitta av Bruce Chatwin kommer efter. Genre? Ja, säg det. Utblick kanske. Stig Claesson följer sedan. Jag läser inte om hans böcker så ofta längre men de är kvar i hyllan. Om vänskap funnes kommer jag ihåg som en riktigt bra läsupplevelse. På C finns också Månstenen av Wilkie Collins och direkt efter kommer Arthur Conan Doyle. Sherlock Holmes och en del annat. Det verkar ju plötsligt riktigt genomtänkt. På D kommer naturligtvis Carl Johan De Geers böcker tätt följda (det skulle han nog gilla) av Philip K Dick med sin nyskapande science fiction. Till exempel Drömmer androider om elektriska får? eller som den numer heter – Bladerunner. Sedan följer Alexandriakvartetten av Lawrence Durrell, en omvälvande upplevelse som gjorde att jag kunde förstå att även vissa kärleksromaner går att läsa. På E finns en annan författare som också är svårplacerad; biografier, essäer, prosalyrik, experimentromaner. Torsten Ekbom, alltid läsvärd. Strax före står Umberto Eco. När man läst något av honom så känner man sig ofta lite mer intelligent än innan. Sedan följer allt jag har kunnat hitta av James Ellroy. Han är en vidrig typ som skriver som en gud – nattsvart. Ett slags deckare. Exempelvis LA Konfidentiellt. En värdig arvtagare till Raymond Chandler, Dashiell Hammett och Ross Macdonald.

En udda bok på F är Världens undergång av Camille Flammarion. Science fiction från 1893. Så här kan det låta om hans framtidsvision:

”Maskiner drifvna med elektrisk kraft hade småningom trängt undan handarbetet. För det dagliga lifvets behof hade man blifvit nödsakad afstå från mänskliga tjänare, emedan allesamman ökade sina löner med inkomsterna av ett fullständigt organiseradt tjufveri. I alla stora städer kunde man för öfrigt ej längre göra inköp på torgen med anledning av det ohöfliga bemötande man där erhöll av handelsmännen.”

Längre fram i hyllan är det dags för Graham Greene som i någon mån var John Le Carrés lärofader.

Efter det kommer en rätt udda figur, den holländske diplomaten Robert van Gulik som skrev deckare i kinesisk 1700-talsstil och med en handling som utspelar sig på 600-talet. Huvudpersonen är domaren Di som han lånade från kinesisk litteratur. Ett slags tidig Sherlock Holmes. Där finns till exempel De kinesiska labyrintmorden. Sedan följer Lars Gustafsson som jag återkommer till då och då. Trilogin Sprickorna i muren tål att läsas om.

Det mesta i bokhyllan gillar jag naturligtvis men en del böcker har jag ett kluvet förhållande till. Hon av Henry Rider Haggard till exempel. Idag framstår den som en riktigt stinkande sörja av sexism, rasism och kolonialism. Kung Salomos skatt av samme författare har jag också. Den presenteras som en ”negerroman” och är mycket märklig. Inte minst genom att omslaget inte stämmer med innehållet. Historien utspelar sig i Afrika men på framsidan syns nordamerikanska soldater och indianer (kanske seminoler). Denna bild har absolut ingenting med bokens handling att göra. Men sedan kommer Dashiell Hammett, han som enligt Raymond Chandler tog mordet ur den kinesiska vasen och kastade det i gränden – uppfinnaren av den hårdkokta deckaren. Själv en motsägelsefull person. Ett tag Pinkertondetektiv (de var kända för att delta med allehanda ojusta medel på arbetsgivarnas sida i 1910- 0ch 1920-talets arbetskonflikter i USA), senare kommunist och utsatt för förföljelse. Kanske mest känd för sin deckarkomedi Den gäckande skuggan (The thin man) eller kanske för Riddarfalken från Malta, båda filmade.

En liten bit bort, efter två olika Heller och en del annat, står Patricia Highsmiths böcker. Det går inte riktigt att säga att de är deckare – hon har liksom uppfunnit en egen genre med den obehaglige Tom Ripley som huvudperson. Sedan är det dags för en favorit igen, Åke Holmberg och hans böcker om Ture Sventon. Barnböcker javisst. Men ytterst läsvärda även för en 60-åring. Handlingen i de olika äventyren kan jag i stort sett utantill men hans språk överraskar fortfarande med sin friska fräckhet och sina hisnande associationer. Av Marja-leena Sillanpää (vars böcker står ute bland konsten) har jag nu också fått i gåva den svåråtkomliga Ture Sventon i guldgrävarens hus. Tack!

Lite besläktad med Sventon kan man väl ändå säga att Claes Hylinger är. Böcker om patafysik och hemliga sällskap ska man inte vara utan även om de kanske egentligen inte handlar om någonting. Efter H kommer I och sedan kommer J och då är det dags för en högtidsstund för där står nästan allt av Tove Jansson. Hennes böcker återkommer jag gärna till. Faktiskt tänker jag att en del av Muminböckerna är bättre än hennes ”vuxenböcker”. Trollkarlens hatt är självklart med på min lista. Astrid Lindgren då? Nej, sentimental, barnslig och ganska ointressant.

Efter Jansson kommer Jerome K Jerome. Hans Tre män i en båt kan fortfarande framkalla skratt trots att den är omläst många gånger och har över hundra år på nacken. Sedan kommer Franz Kafka och efter honom kommer en lång rad med Maria Lang. Nej, hennes böcker är inte så bra men av olika skäl får hon vara kvar (en av döttrarna tog ett par hyllmeter med Agatha Christie). Efter Lang kommer Stanislaw Lem, den polske science fiction-författaren. Han är ofta rolig men Solaris är en ganska allvarlig historia. En annan bok av honom heter Mögelmörkret, det är en bra titel på en novellsamling.

Kafka, Lang, Lem… vad står sedan i hyllan? Ja CS Lewis förstås. Denne kristne reaktionär kommer jag inte förbi. Jag levde i hans Narnia-böcker när jag var 10-11 år. Många andra barnböcker har jag gjort mig av med – Biggles, Singleton, Bill den förskräcklige, Fem-böckerna… men Narnia får vara kvar. Eric Linklater med Det blåser på månen och Djuphavspirater har också fortfarande plats i hyllan. Men innan honom kommer en rad med Sven Lindqvists böcker. Definitivt inte bara romaner. Definitivt inte barnböcker. Utrota varenda jävel, som är ett slags historik över folkmord, var som ett knytnävsslag i magen. Den borde fler läsa.

Finländaren Väinö Linna skrev endast åtta böcker varav fem är översatta till svenska. Han har bestämt mycket av min bild av Finland. Trilogin Under polstjärnan är bra läsning. Arbete, kärlek, revolution. Mellan honom och Ivar Lo Johansson står Sven Ljungberg. Grafiker, målare men också författare. Märkligt nog är hans första böcker bäst, vackra är de också. Parvus, Pictor och Debut. Efter dessa tre proletära författare kommer HP Lovecraft med sina gotiska skräckfantasier. Från statarnas slit ner i skräckens labyrinter. Ja, det är lite hit och dit i hyllorna.

Nu är det dags för Ross Macdonald (som egentligen hette Kenneth Millar). En klassisk hårdkokt deckarförfattare i direkt nedstigande led efter Hammett och Chandler. Han var ganska produktiv. Man kan till exempel läsa om Den randiga begravningsbilen. Några böcker senare kommer Jan Myrdal. Ja, jag har mycket av vad han har skrivit. Allt är inte bra. Men mycket är det. Ämnen, genrer och åsikter har en halsbrytande bredd. Politik, konsthistoria, reseskildringar, romaner. Här står bland annat hans Skriftställningar, där står Samtida och här står En illojal europés bekännelser.

Sedan följer ännu en favorit, Jan Olof Olsson eller JOLO. Det är också resor och historia. Första Världskriget. Till synes inte så mycket politik. Späckat och kunnigt men samtidigt så lättsamt skrivet, liksom i förbifarten. Nyligen plöjde jag Ner till Bosporen som jag inte läst tidigare. Ganska nära står Dorothy Parker. Hon skrev också lite av varje. Journalistik, poesi, filmmanus…

Och där är ju Pär Rådströms böcker. De väntar på att bli omlästa. Det ska de också bli. Det håller de för.

Ganska nära är det, åtminstone i centimeter, till Dorothy Sayers. Agatha Christie har fått försvinna, kanske Maria Lang går samma väg. Men Dorothy Sayers är annorlunda, bättre, fortfarande läsbar. Kamratfesten till exempel, eller De nio målarna. Men sedan kommer Georges Simenon, belgaren som var mer fransman än de flesta fransmän. Produktiv som få. Mest känd för sina korta romaner om kommissarie Maigret som sitter på sunkiga barer i Paris och tänker fram lösningen på sina kriminalfall. Efter honom står Fredrik Sjöbergs böcker. Flugfällan och de andra. Roliga, pratiga, informativa, infallsrika. En njutning att läsa. Och där står också ett par böcker av Gertrude Stein. Man ska inte tro allt som står i Alice B Toklas självbiografi men den ger ändå en bra bild av människorna som skapade den tidiga modernismen.

B Traven kommer sedan (ja Strindberg är där emellan men honom kan vi skita i). Om B möjligen står för Bruno är lite osäkert eftersom hela namnet är en pseudonym. Denne mystiske författare som skrev sina böcker i Mexiko var troligen identisk med den landsflyktige tyske anarkisten Ret Marut (kanske också en pseudonym). Många av hans böcker som exempelvis Djungelgeneralen, handlar om den mexikanska revolutionen ur arbetarnas och indianernas perspektiv. Men hans mest kända bok är väl Sierra Madres skatt som filmades 1948 med Humphrey Bogart i huvudrollen. Han skrev ingen revolutionsromantik – hans böcker är inga feel good-berättelser. Ändå är de märkligt upplyftande.

Efter Traven står Mark Twain. De är väl inte särskilt lika men också Mark Twain är en pseudonym – han hette egentligen Samuel Langhorne Clemens. Och visst är även han socialt avslöjande. Men han är det med humor. Novellen När jag redigerade en lantbrukstidning som bland annat finns i boken Den stora franska duellen, är ett bra exempel. Det är gammalt men det är fortfarande skarpt och roligt.

Bokhyllan börjar på att ta slut men ännu finns det plats för någon hyllmeter. Och där står Peter Weiss trilogi Motståndets estetik. Också det omvälvande läsning med ordentligt tuggmotstånd. Så kommer en lång rad med Jules Vernes romaner. Han var oerhört produktiv och charmen består. Här och där skymtar också en rätt frän kritik av kolonialismen – en kontroversiell hållning på 1800-talet.

En annan produktiv författare får avsluta denna uppräkning, engelsmannen PG Wodehouse. Han slirade runt lite politiskt sett. Hamnade till och med i landsflykt. Många av hans urengelska böcker skrevs i USA. Men ”by the end of the day”, som engelsmännen säger, så är hans böcker den mest roliga satir över den onödiga överklassen som någonsin skrivits. Hur man skulle kunna ta töntar som Bertie Wooster och hela hans anhang på allvar efter att ha läst något av Wodehouse övergår mitt förstånd. PG Wodehouse är en författare i klasskampens tjänst.

En välfylld bokhylla är inte bara vacker, den är också nyttig och ett mycket gott sällskap. Helst ska den också vara överraskande. Min är det, i alla fall överraskar den mig.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion