Mexiko: ”Vad skördar ett land som sår kroppar?”.

Inlagd av Kulturdelen Helgesson onsdag, december 17th, 2014

Vid prisceremonin för Nobels fredspris i Oslo den tionde december gick en mexikansk student upp på scenen med en mexikansk flagga för att uppmärksamma världen på de 43 försvunna studenterna i Guerrero, Mexiko.

Mexiko är fantastiskt; kulturen, naturen och solidariteten – och förfärligt; våldet och korruptionen. La vida no vale nada (Livet är ingenting värt) är den sorgliga titeln på en populär mexikansk sång. 
Under 2000-talet har omkring 100 000 dött av kriminellt, oftast drogrelaterat våld. Det påminner om ett inbördeskrig. Det är sällan någon dömts för dessa mord som mestadels är en följd av drogkartellernas strider.  I några delstater har myndigheterna abdikerat från sitt ansvar och lierat sig med karteller. Korruptionen är allmän och understöds direkt eller indirekt av de härskande grupperna i Mexiko.

Det är enorma summor pengar som knarkhandeln med kokain, heroin, marijuana och meta-amfetamin generar. Över 95 procent av allt kokain som hittas i USA har passerat Mexiko. Knarkpengar fräter sönder myndigheter och stat och naturligtvis också medborgarnas tilltro till dessa. Dessa miljarder ger också nytt blod till det ”normala” ekonomiska omloppet.

Ayotzinapa

Kanske inte i byn Acatlán, som jag skrev om i min förra artikel, men i en del områden i delstaten Guerrero nödgas de fattiga småbönderna av ekonomiska skäl eller tvingas av knarkgängen att odla marijuana eller opievallmo på sina marker.
 Om jag hade googlat på namnet Ayotzinapa för ett halvår sedan hade jag kanske fått tvåtusen träffar. Nu får jag 13 miljoner träffar.
 På ett plakat står det: ”Que´cosecha un pais que siembra cuerpos.” (Vad skördar ett land som sår kroppar?) Den senaste månaden har det demonstrerats i hela Mexiko, med en kulmen på Revolutionsdagen 20 november på stora torget Zocalo i huvudstaden, mot det omfattande våldet och korruptionen. Rättssamhället har varit och är i fritt fall. Protesterna har särskilt gällt de sedan 26 september 43 saknade och förmodligen mördade lärarstudenterna från skolan Ayotzinapa i Tixtla inte långt från Acatlan. Skolan som grundades för fattiga ungdomar på 1930-talet under den progressiva president Cardenas har av tradition varit ett radikalt fäste och en nagel i ögat på traktens makthavare. I staden Iguala ungefär 6-7 mil från Tixtla stördes borgmästarparet av studenternas politiska upptåg som bland annat innebar att samla in pengar och att låna några bussar för att kunna resa till Mexiko City den 2 oktober för att hedra och minnas de cirka 300 studenter som sköts ihjäl av militär på torget Tlatelolco i huvudstaden den 2 oktober, tio dagar innan OS invigdes 1968. I Iguala tillkallades polis, några studenter sköts till döds och 43 fängslade lärarstudenterna överlämnades till den lokala knarkgruppen som borgmästarparet hade nära kontakter med. 
I början av december kunde man, utifrån brända rester på en soptipp, identifiera en av de mördade lärarstudenterna, Alexander Mora Venancia, nitton år gammal med smeknamnet “El Pericón” (Papegojan). Fyndet  ifrågasätts nu av oberoende tekniker och en del hävdar att så många kroppar måste ha bränts på arméns krematorium i Iguala.

I en intervju säger den mexikanska författaren Elena Poniatowska att efter dödandet i Tlatelolco trodde hon inte att det skulle bli fler massakrer. Med tanke på hur studenterna mördats, bränts och dumpats på en soptipp, så jämför hon morden på lärarstudenterna med Auschwitz.


”Narcoland”


Felipe Calderon som blev president 2006 startade med bistånd från USA ett krig mot drogkartellerna och det tycks bara ha förvärrat situationen.  Den mexikanska journalisten Anabel Hernandéz har i många år studerat drogkartellerna och i år kom hennes bok på engelska med titeln: Narcoland: The Mexican Drug Lords and Their Godfathers. Hon har sagt att i ett verkligt krig mot droghandeln måste vi undersöka världsbankerna, sätta alla penningtvättare i fängelse. Kriget ska inte ske med vapen, det måste vara finansiellt.

”Arma Mexiko! Så långt från Gud och så nära Förenta Staterna!” Så lyder ett välbekant yttrande som tillskrivits Porfirio Diaz, president i Mexiko 1876-1880 och 1884-1911.

En av mina mexikanska vänner har sagt: ”De (amerikanerna) vill att vi ska sköta deras barn, klippa deras gräs och skörda deras frukt, men sluta knarka kan de inte. Marknaden som genererar många miljarder dollar finns ju i USA och vapnen som drogmaffian använder köper de där. Och tillsamman med vissa grupper i Mexiko vill de nu att vi ska privatisera och avreglera för att locka investerare, det vill säga sälja ut landet till transnationella företag. Fackföreningar, studenter, småbönder och ursprungsfolk står i vägen för och hindrar denna utveckling.”

”Drug war capitalism”

Vad ligger egentligen bakom kriget mot droger?  Enligt den kanadensiska journalisten Dawn Paley som också forskat om ”Kriget mot droger” i övriga Latinamerika så gäller det att se verkligheten bakom de officiella förklaringarna.  Hon ser länkar mellan droghandel – militarisering – våld – banker – affärer/företag och politiska etablissemang. En del drog-gäng ser hon som paramilitära grupper. Hon anser att terror används mot delar av befolkningen för att skapa panik och underlätta för politiska förändringar som gynnar det internationella kapitalet och dess hunger efter nya råvaror som olja, gas, mineraler och skog. Hon ger bland annat ett exempel från den våldsdrabbade delstaten Tamaulipas i norra Mexiko och staden Ciudad Mier där invånarna flytt på grund av det paramilitära våldet. Samhället är byggt ovanpå en mycket stor gasfyndighet. Dawn Paleys bok, Drug War Capitalism kom nu i november.

Någon har sagt att – Mexiko föds ständigt på nytt i blod. Kan man hoppas på en pånyttfödelse utan våld? Det finns en del tecken på det och det tålmodiga, men också stridbara, mexikanska folket har fått nog och många åkallar en revolution med intelligens, utan vapen. Är det möjligt? Hur bryter man denna cykel av våld?

Den världskända konstnären Francisco Toledo har nyligen tillverkat 43 drakar med de försvunna studenternas ansikten på. Han skänkte drakarna till en skola i hemstaden Oaxaca och eleverna började genast att flyga med dem.

Jag avråder ingen från att resa till Mexiko, tvärtom. Men, det kan vara bra att också ha något annat än tequila i skallen, när man är där. Och då menar jag inte kokain.

—
Bo Helgesson