CD: Patricia Kopatchinskaja spelar Galina Ustvolskaja

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, december 16th, 2014

Galina Ustvolskaya: Sonata for Violin and Piano; Trio for Clarinet, Violin and Piano; Duet for Violin and Piano (ECM/Naxos). Speltid: 68’06.
Patricia Kopatchinskaja (violin), Markus Hinterhäuser (piano) och Reto Bieri (klarinett).

Betyg:

–

En brittisk musikkritiker kallade henne lite vanvördigt för ”the lady with the hammer”. Det är ingen dum karaktäristik, bara man inte uppfattar den som nedsättande. För det första får man anta att Galina Ustvolskaja (1919–2006) måste ha varit utrustad med ett slags inre hammare för att kunna framhärda i att skriva sin kompromisslöst modernistiska musik under den tid och på den plats där hon levde. Som sovjetisk tonsättare framstår hon nämligen som tämligen osannolik, och hennes verk vittnar om en oerhört stark musikalisk och mänsklig integritet. Hon hade visserligen stöd av sin lärare Sjostakovitj, men frånsett några officiella beställningsverk framfördes ingenting av henne fram till 1968, och därefter var det bara violinsonaten från 1952 som återkommande spelades innan Sovjetimperiet kollapsade.

Till Ustvolskajas egenheter hör ofta en förkärlek för lite udda instrumentkombinationer som exempelvis piccolaflöjt, tuba och piano. På det här aktuella albumet möter emellertid inga märkligheter av just det slaget. Verktitlarna är också traditionella så det förslår: Sonat för violin och piano, Trio för klarinett, violin och piano och Duett för violin och piano. Men låt er inte luras. Det låter definitivt inte traditionellt om musiken. Själv hävdade hon att det inte fanns något som helst samband mellan hennes musik ”och den av någon annan tonsättare, levande eller död.” Dessutom hävdade hon att den var genomträngd av en religiös anda. Men då får man verkligen inte tänka på traditionell sakral musik eller på Arvo Pärt eller den nyandlighet som återfinns i en del postsovjetiska verk. Hon är ju trots allt damen med hammaren – vilket emellertid inte betyder ett envetet och ihållande dunkande. Viktigare är att det hamras med precision och med just den kraft som situationen kräver: ibland hårt och skoningslöst, ibland försiktigt men ändå liksom tveklöst. Slagen måste vara distinkta.

Man ska trots allt inte driva liknelsen med hamrandet för långt. Som denna cd visar kan Ustvolskajas musik vara skör och spröd och närma sig det melodiösa. Det gäller inte minst trion. Här finns också en intensiv expressivitet när fiolen går till attack eller liksom brister och går sönder. I en viss mening är hennes musik minimalistisk med sina upprepningar, men man får inte blanda ihop den med den amerikanska minimalismen med dess små kontinuerliga rytmförskjutningar och ibland lite publikfriande drag. Vad man än må säga om Ustvolskaja, så inte är hon publikfriande. Men på ett egendomligt sätt, och liksom mot alla odds, kan hon binda lyssnaren till sig om man ger henne en chans. Men man måste ge henne chansen. Detta är definitivt ingen musik att ha på i bakgrunden.

Det är verkligen glädjande att den unga och prisade violinisten Patricia Kopatchinskaja nu har intresserat sig för Ustvolskajas musik och att ECM har producerat. Kanske kan den här skivan öppna dörrarna för en av 1900-talets mest egensinniga tonsättare.

 

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.