Okonst: Kitsch, hötorg samt den gode och den onde

Peter Ekström har skrivit en bok, Okonst. Jag har recenserat den i Kulturdelen (Ekström har också skrivit svar på min kritik). Boken handlar om kitsch och hötorg men också om mycket annat. Min recension ägnar därför den huvudsakliga uppmärksamheten åt de vida områden som Ekström i övrigt ger sig hän åt. Han gör ett, enligt mitt tycke mindre lyckat, försök att sammanfatta konstteorin, han lägger uppbragt ut texten om västvärldens sekundära intresse för de utomeuropeiska bildvärldarna, han drar en lans för kvinnliga konstnärer. Han ger sig också in i ämnet juridik och konst. I den frågan menar han att konsten inte har någon juridisk särställning. Jag håller inte med honom. Det finns ett betydande antal rättsprocesser där just konsten har varit avgörande. Konsten har den egenskapen att det inte utan vidare går att avgöra vad det är man ser eller hur det skall förstås. Till detta krävs i regel kunniga representanter för konstvärlden. En ytterligare intressant aspekt är att om konstnären trots allt förlorar sin rättegång är det goda utsikter att vinsten kammas hem i ett senare skede. Carl Johan De Geer, den danske målaren Wilhelm Freddie och den österrikiske performancekonstnären Hermann Nitsch är exempel på detta.

Konsten och rättsväsendet äger just nu en alldeles särskild aktualitet i Malmö. Dom faller i Dan Park-målet den 21 augusti men även Peter Johanssons utställning på Galleri Leger har fått lite juridisk vittring. Johansson valde visserligen att efter påstötning dra tillbaka Hells Angels logotyp men fallet är ändå intressant. Jag skulle tro att han hade haft goda utsikter att vinna målet om han hade blivit stämd. Och då på grund av att den ingick i ett konstprojekt. Man kan förstå att Johansson valde den defensiva linjen. Hells Angels kanske inte skulle ha nöjt sig med juridiken. Konstkritikern Carolina Söderholm (Sydsvenskan) har skrivit om saken och även blivit ännu en kritiker som uttalat sig om Dan Park. Hennes text kan sägas vara en synnerlig återgivning av konstvärldens politiska korrekthet. Peter Johansson representerar den gode herden och Dan Park är den ondskefulle. Hon ogillar att yttrandefriheten används för att kränka och trakassera. Förmodligen slår det henne inte att det är just vad den är till för. Man kan ju blott erinra sig Lars Hillersberg och tidskriften Puss.

”Peter Johansson synar däremot kritiskt just de sammanslutningar som kan sägas utöva hets mot folkgrupp, alternativt har kopplingar till kriminalitet eller där verksamheten rymmer inslag som åsidosätter alla människors lika värde. Till skillnad från Parks är detta ett arbete väl värt att ta strid för.”

Man skall med andra ord inte strida för yttrandefriheten. Inte ens om det handlar om att kasta en konstnär i fängelse. Kritikern Carolina Söderholm behöver tydligen inte ens motivera på vilket sätt Parks verk skulle vara hets mot folkgrupp. Konstnären förnekar detta och jag skulle tycka att det är kritikerns uppgift att göra sig besväret med en analys och argumentation.

—

Lars Vilks