Konstteori: Okonst

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, augusti 18th, 2014

 

Okonst

Peter Ekström

Förlaget Nya Doxa. 112 sid

Peter Ekström har skrivit en bok om ”okonsten”, alltså om diverse produkter som brukar klassificeras som kitsch & hötorg. Ekström är dock en vän av sådant: ”All denna fantasi som kan göra en ’vanlig’ konstnär grön av avund.” Jag kan inte påstå att jag är lika entusiastisk även om det händer att det växer en och annan ros på gödselhögen. Men boken handlar om mycket mer, rentav hinner Ekström ta ställning till de flesta konstproblem. Det blir lite för mycket som lämnas oavslutat och tveksamt. Skriver man en sådan bok borde man förse den med en rejäl notapparat för att belägga sina påståenden. Men Ekströms referenser räcker inte alls till. Onekligen finns det en del att undra över. Redan i inledningen trasslar han in sig i konst och lagstiftning: ”Att något skulle ursäkta ett lagbrott på grund av att det klassificerades som konst har inget juridiskt stöd.” Så enkelt är det inte. Det finns många exempel på att konsten har spelat en avgörande roll vad gäller uppsåt. Några av Robert Mapplethorpes fotografier hamnade i rätten som osedliga, men försvaret satsade på konstexperter som förklarade att det rörde sig om konst och avancerade estetiska uttryck. Och det accepterade domstolen. Och inte att förglömma Jonathan Meeses hitlerhälsning som inte blev hets mot folkgrupp eftersom den var konst. En annan lite udda idé är Ekströms återkommande ”restprodukt”, alltså det som blir över när man ”försöker beskriva vad konst är”. Jovars, om man försöker beskriva vad som är fotbollsspel kommer man också att skapa ett slags restprodukt av allt som inte är fotbollsspel. Jag skulle snarare satsa på att konst är ett slags restprodukt gentemot allt annat i världens mångfald.

Ett avsnitt som inte är lyckat är när Ekström skall redovisa fyra konstteorier. Han inleder med ”Den metafysiska konstteorin”. Någon sådan teori existerar sannolikt inte. Vad Ekström redovisar är att konst kan förknippas med andlighet och magi. Om man vill kan man dra fram någon sådan teori men Ekström nöjer sig med att exemplifiera med konstnärsteorier. Det är nog så väsentligt att skilja mellan generella konstteorier och konstnärernas metoder och spekulationer. Inte blir det bättre när han kommer in på teori nr 2: Den traditionella konstteorin. Jag har inte blivit klok på vad det är för teori, enligt Ekström skall det vara brukligt att börja med Platon och sluta med Kant och därmed slå fast ”den traditionella/moderna konstteorin. Hänvisningar saknas dock. Ekström lägger till att den utesluter såväl ”den äldre utomeuropeiska konsten” som stora delar av samtidskonsten. Även om det är svårt att veta vad det är för teori som författaren avser borde väl den traditionella konsthistorieskrivningen kunna räknas hit. Redan så tidigt som Carl Schnaases konsthistoria från 1843 kan man se i första bandet: Andra kapitlet handlar om gammalindisk konst, det tredje om västasiatisk och det fjärde om egyptisk. Den utomeuropeiska ”konsten” har alltid betraktats som konst fast den inte har hamnat i centrum för intresset. Den tredje teorin är ”Den språkliga konstteorin” en teori som Ekström har omnämnt vid många tillfällen. Jag inser nu att teorin är en uppfinning av Ekström, i själva verket existerar det ingen ”Den språkliga konstteorin” som kan avgöra vad som är konst eller inte. Nelson Goodmans konstteorier (som han hänvisar till) leder inte fram till någon fullständig teori. Hans teorier har många förtjänster men när det kommer till frågan om vad som är konst hamnar han i den välkända problematiken om en estetisk/poetisk upplevelse är detsamma som att kalla något för konst. Som bekant förhåller det sig inte så. Naturligtvis finns det inget hinder för den enskilde att kalla vad denne vill för konst men det blir en helt subjektiv uppfattning. Att något skall kallas för konst kräver att det ingår i någon form av bekräftande sammanhang, det som Arthur Danto kallade för ”artistic theories”. Den estetiska upplevelsen som konstupplevelse har aldrig fått någon övertygande definition, de många försök som har gjorts har fått nöja sig med att påtala att den är ”särskild” och sedan fylla på med lite blomsterspråk, så också Goodman: ”What we know through art is felt in our bones and nerves and muscles as well as grasped by our minds, . . . all in the sensitivity and responsiveness of the organism participates in the invention and interpretation of symbols.”

Vidare överskattar Ekström betraktarens frihet att skapa konstverket. Duchamp och Linde ser betraktaren som fullföljare av verket men det är självklart att det inte går med vad som helst. Om någon t ex skulle få för sig att Picassos Guernica var en bild av ett intensivt upplopp på Jägersros travbana är det förvisso en kreativ tanke men den saknar naturligtvis rimlig relevans.

”Något kan inkluderas i konstvärlden för en tid och sedan kastas ut igen”, menar Ekström och anger som exempel graffiti och Art Brut. Ett besynnerligt påstående eftersom graffiti inte bara är en, som Art Brut, del av gängse konsthistorien, utan har otaliga utövare. Han återkommer till ämnet och menar att, som han säger ”okonst”, är sådant som har blivit omodernt och nedvärderat, det kan vara sådant som har försvunnit eller som har skadats eller förstörts. En sak är att konst kan omvärderas och alltså bli omodern. Det är likafullt konst och kan ofta räkna med att konjunkturen ändras. Försvunna, skadade eller förstörda konstverk har bara drabbats av fysiska företeelser. Det exempel han nämner, Gustave Courbets Stenbrytarna är, trots att målningen har blivit förstörd, fortsatt ett levande och centralt verk i konsthistorien.

När Ekström kommer in på smak är han snabbt ute efter att relativisera. En social konstruktion som anger klasstillhörighet. Ekström får tillfälle att hävda en av sina politiska idéer att finkultur inte är stort mer än tillgjordhet och att den folkliga smaken (kitsch & hötorg) är minst lika bra. Det kan väl vara riktigt att det hymlas med lånade smakfjädrar, men man kommer inte ifrån att konsten dock är ett område som arbetar med omsorg och som utvecklar en estetisk känslighet. Språkformer som kan kommuniceras för den som, under avsevärda ansträngningar, sätter sig in i det. Kitsch & hötorg saknar fördjupning och en sådan vilja. Det postmoderna intresset för kitsch behandlas tämligen okänsligt av Ekström. Jeff Koons kitschkonst skapas genom att den placeras inom ramen för ”artistic theories”, en form av monumentalt ”assisted readymades”. Ernst Billgrens kitschmålningar företer alla tecken på ett traditionellt måleri. Vad gäller Ord Nerdrums ”kitschmålningar” (som hans kritiker har kallat dem) handlar det om ett försvar för den klassiska figurationen. Det handlar alltså bara om kitsch/hötorg som ämne. Lite förvånande är att Ekström inte nämner den svenska kitschdrottningen Anna-Maria Ekstrand.

Ekström ger sig också på att kritisera den västerländska uppfattningen om primitiv konst, särskilt då Afrikas. Han använder sig av äldre källor som är lätta att anklaga för att de inte tillhandahåller Ekströms postkoloniala perspektiv. Numera råder postkoloniala tider i konstvärlden. Man kan ändå fråga sig om det är nödvändigt att tvinga in andra kulturers verksamheter i det västerländska konstbegreppet. Dessutom har utomeuropeiska kulturer inte någon betydande kontinuitet in i vår tid. Idag råder den internationella samtidskonsten i hela världen.

Nej, jag kan inte säga att jag har drabbats av någon entusiasm för hötorg & kitsch. Det händer naturligtvis att fascinerande objekt uppstår, att det är möjligt att plötsligt se ett avancerat surrealistiskt objekt framträda utan att upphovsmännen har tänkt sig det. Vad gäller objektens konststatus kan man dock utan vidare säga att många av dem, t ex traditionella hötorgsmålningar får klassificeras som konst. Men av låg kvalitet.

—

Lars Vilks