Scen: Efter mitt eget huvud (Stadra teater)

Inlagd av Agneta Wistrand Rosendal Recension, Scen söndag, juli 13th, 2014

Stadra Teater 3 juli – 17 augusti 2014

Efter mitt eget huvud. En 1600-talsfresk om Agneta Horn

Av Agneta Pleijel

Regi: Johan Bernander

Scenografi: Märta Fallenius

Kostym: Mari Gasslander

Musik/ljuddesign: Anders Ortman

Musiker: Sara Jefta, Anja Strautmanis, Fredric Thurfjell

Skådespelare: Kajsa Linderholm, Magnus Wetterholm, Gunilla Orvelius, Rune Jakobsson, Bodil Carr Granlid, Eva Haldert, Stadrabarnen

–

Vackraste spelplatsen och dramat om en modig kvinna. Sjön Grecken häver sig i milda vågor, pastellfärgad av nedgående västersol. Julivarm. Som den gjorde och var även för knappa fyrahundra år sedan då Agneta Horn levde. Om henne har nu Agneta Pleijel, direkt för sommarsäsongen på Stadra teater, skrivit Efter mitt eget huvud. Horn som av några setts som en kvinnlig Strindberg.  En skrivande högadelsdam med förmåga att se genom både konvenans och regelverk. Och ge uttryck för det. Sanningssägare med urstark vilja. Vägrade att gifta sig av annan orsak än kärlek och trotsade både patriarkat, makt och hunsande fruntimmer. Var nära vän med drottning Kristina och barnbarn till Kristinas förmyndare, rikskanslern Axel Oxenstierna. Barndomen var allt annat än lätt – hon förlorade sin mor och en bror och fadern satt fängslad i Tyskland under trettioåriga kriget.

En kvinnokämpe innan ordet ännu uppfunnits. Kajsa Linderholm ger henne både djup, finess och trovärdighet från början till slut.

Magnus Wetterholm har det i år ovanligt hektiskt, då han med bravur alternerar mellan att vara en skälmsk Lars Wivallius, en Axel Oxenstierna fylld med pondus och fältmarskalken Gustav Horn. Även Gunilla Orvelius får skynda på i logen. Tryggt och säkert gör hon en sökande drottning Kristina och Agnetas både elaka och osäkra fostermor Sigrid Bielke.

Ömsint och starkt är mötet mellan Orvelius och Linderholm då de i rollerna av Agneta Horn och drottning Kristina, tar ett slutligt farväl av varandra.

Rune Jakobsson har den mest komplicerade dubbelrollen, då han både ska axla Horns tilltänkte, den fjantige Erik Sparre, och hennes älskade, den stadige soldaten Lars Cruus. Bodil Carr Granlid gör en snipig Ebba Horn och flera andra roller. Eva Haldert står för den mormoderliga tryggheten, en roll vi känner igen henne i sen tidigare.

Magnus Wetterholm med team har de senaste femton åren låtit oss stifta bekantskap med författare och andra kulturpersonligheter. En fantastisk kulturgärning.

Mitt första möte med teatern var den frejdiga föreställningen Ett resande teatersällskap. En oförglömlig upplevelse som fortfarande skapar magi i mitt inre då jag tänker på den. Under åren som gått har jag gång på gång lämnat spelplatsen med ett anslag av eufori.

Agneta Horn var noga med att skriva ärligt om det hon tänkte och kände och det vore av mig förmätet att här hymla med vad jag tänker och känner då hennes ord blir till kött.

Årets föreställning/manus har inte riktigt samma trollbindande kraft på mig, utan pratar mer till huvudet än till hjärtat. Scenerna blir som nyhetsklipp. Nedslag i olika sammanhang. Visst. Det sägs att det är en fresk. Men det är som att Pleijel haft en ambition att i manus få med allt under Horns fyrtiotreåriga levnad, samtidigt som hon låter hennes kamp för att få den hon älskar vara motorn som ska få oss att hänga på resan till slutet.  Vissa händelser förflyktigas, och där inte dramatiseringen i sig räcker till får karaktärerna berätta och förtydliga.  Någon gång övertydligt.