Roman: Klingsor
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, april 29th, 2014Klingsor
Torgny Lindgren
Norstedts.
Människan är sin berättelse. Torgny Lindgren har i hela sitt livsverk penetrerat berättelsen och dess berättare. I olika böcker har han djuplodat det ena språkliga fältet efter det andra. Med den förra boken Minnen fördjupade han sig i hågkomstens egenart. Möjligen var den tänkt som slutpunkt och sammanfattning av hans livslånga envig med berättelsens grammatik. Så blev det inte. Med Klingsor, sin nya bok, griper han sig an den visuelle berättaren och de språkliga medel som karaktäriserar målandet där färgen, formen blir det som får tala i fältet mellan varat och intet.
Liksom minnets hågkomster, textens verbalitet muntligt och skriftligt, musikens tonalitet och smakernas, lukternas sensationer – alla tillsammans – beskriver och bestämmer världen och ger riktning åt det oundvikliga steget in i framtidens kaos, utgör den visuella berättelsen en ytterligare och viktig komponent för såväl medvetna som omedvetna beslut. Som alla andra berättelsens byggstenar filtreras den visuella erfarenheten ur det redan upplevda. Vad vi ser framåt och beslutar oss för som handlingsalternativ hämtas obönhörligen ur erfarenheter som format de, dels privata, dels för kulturkretsen gemensamma berättelserna. Tillsammans är vi fångade i språkets grepp. Ett språk som amalgamiseras mellan gruppens avläsning och den egna iakttagelsen.
Tidsdimensionens obönhörliga enkelriktning, från erfaret mot förväntat, tvingar oss till beslut som i mycket hämtas ur det redan döda. För målaren Klingsor blir caput mortuum den visuella berättelsens bärande färg. Precis som caput mortuum processas fram ur krossade och bearbetade kranier och skelettben hämtar han sin språkliga näring ur berättelsens minnesfiltrering. Den västerbottniska skrönan bildar bottenklang för Klingsors färgorkestrering. Det döda blir det levandes grundackord. Caput mortuum är det enda tänkbara pigmentet som bottenton i hans palett, med den som bas uppenbaras och upprepas en visuell berättelse som gått i stå. Idag är igår. Det som är är det som var. Och det som varit sedan urminnes tider är ett kosmiskt existensiellt daller som genomsyrar materien och människan.
”Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död. Det var i den stunden han blev konstnär.”
Alldeles i slutet av skrönan (Kapitel 28) löper berättelsens trådar samman. Klingsor konfronteras med det omedelbara, det tidlösa. Med närvaro, med nuets vibration, svindlande och förödande. Ett ögonblick i gnidningsskiktet mellan mirakel och förnuft, mellan andetag och död. Resten är förlamning.
—
Norman Sandén
