Roman: Skymningens barfotabarn

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, april 28th, 2014

Skymningens barfotabarn
Anna Jansson
Norstedts, 2014

298 s.

Utgiven: 2014-03

Jag tror inte att jag kommer recensera någon mer bok av Anna Jansson.  Inte om Maria Wern iallafall. Det finns liksom inte så mycket att säga. Jansson har hittat en mall för sina deckare: Maria Wern har något relationsproblem – gärna orsakat av hennes ambitiösa inställning till sitt jobb (yberyrkeskvinna och dessutom ensamstående mamma som hon är)- någonting mystiskt skedde i det förflutna som resulterar i ett nutida mord. Och i något skede så slår alltid någon Maria Wern i huvudet och hon vaknar upp inlåst i ett rum/källare/utrymme/stuga… fast det händer faktiskt inte i Skymningens barfotabarn. Fast resonemang förs kring möjligheterna att låsa in henne i ett gammalt skyddsrum.
 
Men ok, vad är historien alltså uppbyggd kring denna gång? Maria Wern: Ska gifta om sig med brandmannen Björn, något som kompliceras av en anhörigs död och uppdykande av ny familjemedlem. Och att hon är för engagerad i sitt jobb. Historisk händelse: Räddade fångar från de tyska koncentrationslägren anländer efter andra världskriget till Gotland. En av dem är inte den han säger sig vara och han letar efter sin kärlek som innan kriget flytt till Gotland undan nazisterna. Eko i nutid: En 92-årig man skjuts brutalt ihjäl på Gotland. Samhällsrelevant sidospår, mest till för att förvirra läsaren från att komma på den helt olösliga gåtan på mordmysteriet: Barnet Mira utpressas av äldre mobbare och hamnar i allt värre trubbel. Något som ger Maria Werns son Emil (för övrigt egen deckarhjälte i bokserie riktad till barn) samvetsgrubbel över sin del i flickans öde.

 Jag vet att det låter som att jag raljerar, och det gör jag väl i viss mån också. Jag är egentligen väldigt förtjust i deckare som genre och hugger förtjust en ny Camilla Läckberg, Viveca Sten eller Liza Marklund vid första bästa tillfälle.. Det är inte ens så att jag är helt emot att en bokserie byggs upp enligt samma mönster. Jan Mårtensson böcker om John Homan lyckas alltid roa, trots att de i mångt och mycket har samma innehåll. Till och med samma skämt. På något sätt får Mårtensson det ändå att fungera. Och tänk bara på Agatha Christie. Deckare ska helt enkelt följa en viss mall. Det är tryggt och vi gillar det. Men om jag ska ägna mig åt rangordning så tillhör Anna Jansson verkligen en av de sämre deckarförfattarna i Sverige, trots henne enorma popularitet. Jag tycker hennes historier är ologiska med inpressade sidospår bara för att förvirra, ”deckargåtan” har så många trådar och knutar att det är OMÖJLIGT att räkna ut hur det hänger ihop, men inte så att det blir spännande.  Bara irriterande.  Och med risk för att låta som en snobb så tycker jag helt enkelt att hennes språk är dåligt. Det är platt och skriver läsaren på näsan på ett sätt som känns riktigt dumförklarande (Maria blev arg när Björn var dum. Hon kände sig då arg och fick arga ögon.)

 När jag läser igenom min recension inser jag, precis som jag misstänkt att den här recensionen är precis likadan som de jag skrivit om två tidigare Anna Jansson böcker med Maria Wern i huvudrollen. Jag vet inte om det säger mest om min recensionsförmåga eller böckernas innehåll. Men i alla fall verkar det om jag inte har särskilt mycket att tillägga gällande den här bokserien.

 Anna Janssons böcker har i alla fall alltid fantastiskt vackra, dramatiska och lockande omslag. Oftast en ung flicka/kvinna, dimma, Visbys siluett och ett magiskt skimmer. Författarnamnet i gyllene bokstäver. Ett påkostat omslag som alltid är en del i omfattande reklamkampanjer som måste kosta det stora förlaget multum. Detta berättar att Anna Jansson, oavsett vad jag tycker, lyckats leverera bok på bok som folk vill läsa. Och det är ju alltid bra och berömvärt.

 

Malin Nilsson ingår i kulturdelens redaktion