Scen: Jumpy (Länsteatern i Örebro)

Inlagd av Kulturdelen Kulturdelen rekommenderar, Recension, Scen söndag, september 22nd, 2013

Örebro Teater

Jumpy av April De Angelis (övers. Nina Lekander)

Länsteatern i Örebro

Regi: Maria Löfgren

Scenografi/kostymdesign: Fridjon Rafnsson

Koreografi: Tove Sahlin

Mask/Peruk: Giovanni Indelicato

Ljusdesign: Ronny Andersson och William Wenner

Projektionsreknik/ljudteknik: Per Fritz

I rollerna: Malin Berg, Siw Erixon, Anders Hambraeus, Frida Jansdotter, Hanna Lekander, Andreas Nilsson, Nina Rudawski, Hans Christian Thulin, Adam von Friesendorff

 

Betyg:

–

 

Kanske kan Jumpy beskrivas som en sitcom med ambitioner. Det är en publiktillvänd komedi, men med allvar på botten, fylld av rapp och fyndig dialog och situationskomik av mer eller mindre drastiskt slag. Karaktärerna kan närma sig karikatyr och kliché, det hör till genren, men de centrala rollerna får en högre grad av komplexitet. Till genren hör också att den dramatiska linjen kan brytas av shownummer vars främsta funktion är att roa för stunden – vilket de också gör. Det gäller speciellt de inslag där Siw Erixon som den passionstörstande Francis får visa upp sina vågade burlesk-nummer för vännerna (men i första hand förstås för oss i publiken). Francis själv motiverar dem med samma argument som brukar användas i samband med Madonna, det vill säga att kvinnan genom att ta kontroll över uttrycksmedlen förvandlar innebörden i något som annars skulle kunna uppfattas som ett utslag av den manligt sexistiska blicken. Väninnan Hilary (Malin Berg) är väl inte helt övertygad. Men det är inte så kinkigt – för visst är det rejält roligt när Erixon släpper loss i läderdress och piska och senare drar med Hilary i ett french-maid-nummer med ekivoka dammvippor och med ett för Hilary nog så pinsamt slut.

Bakom Jumpy, som begick sin urpremiär för två år sedan, står April De Angelis. För mig är hon en ny bekantskap, men hon har en diger lista pjäser bakom sig. Dramat ingår i en brittisk tradition av ”problemkomedier” och kan möjligen beskrivas som att Alan Ayckbourn passerat genom Caryl Churchill och toppats med Helt hysteriskt. Med tanke på pjäsens referensram kan man säga att den vänder sig till välutbildad medelklass modell medelålders plus. Lägg därtill ett kvinnligt perspektiv och man har väl fångat in vad som brukar betecknas som teaterns kärnpublik idag – och den är förvisso värd att värna och vårda och inte, vilket ofta sker i debatten, att håna och förakta. Och tro inte att andra grupper behöver känna sig uteslutna. Det går att hänga med även om man skulle ha dimmiga föreställningar om 68-feminism, fredsrörelse och Greenham Common.

Detta är hur som helst en pjäs om ett antal personer som uppnått den ålder när den äktenskapliga glöden falnat utan att drömmen om kärlek och sex har upphört och där man upptäcker att de radikala värderingar som styrt ens liv, eller som man kanske snarare tror har styrt ens liv, tycks akterseglade av tiden – och av de revolterande tonårsbarnen dessutom uppfattas som obegripligt mossiga. Det hela får dramatiskt fokus i en mor–dotter-konflikt. Men den hjälper också till att framhäva det extra problematiska i att växa upp som kvinna och att vara kvinna i dagens (och gårdagens) samhälle.

Maria Löfgrens regi tar ut de komiska svängarna och håller högt tempo. Men här finns också välbehövliga vilopauser där allvaret får sjunka in. Däremot hade jag gärna varit utan de sega aktintroduktionerna, och de återkommande sånginslagen känns mest inklistrade. När man vid ett tillfälle ska klappa igång publiken känns det lite mycket Allsång på Skansen, men annars köper jag utan problem även de mer publikfriande inslagen. Fridjon Rafnssons scenografi är diskret och effektiv och anknyter fyndigt till Hilarys make Marks yrke som persiennförsäljare.

Men det här är i hög grad skådespelarnas afton. Nio kvinnor och män står på scen, och ingen fallerar. Malin Berg är på topp som (över)beskyddande mamma och ännu attraktiv kvinna på väg att se sitt liv gå förbi: osäker och förtärd av oro i ena stunden, stursk och förnumstig i den andra. Få kan som hon gå från förtvivlan till en sakligt avmätt replik om pastakok. Som Mark gör Anders Hambraeus en typisk Hambraeus-figur, välvillig och lite mesigt sävlig men med gott hjärta. Kontrastparet utgörs av Andreas Nilssons skådespelare Roland som efter hand växer till något annat än den komiskt manlige tönt han först framstår som. Hans (ex)hustru Bea är tvärtom konsekvent osympatisk. Men bakom den kyliga ytan och den beige-strikta dräkten låter Hanna Lekander henne också vara full av frustrerad vrede som pockar på utlopp. Siw Erixon som den sarkastiska tornadon Francis har jag redan nämnt.

Pjäsens perspektiv, som rymmer en hel del självironi, är vuxenvärldens och inte ungdomarnas – ungefär som i den tecknade serien Zits. Men Frida Jansdotter som dottern Tilly fångar på kornet en tonåring med hormonkaos, revolt och ömhetstörst, medan Nina Rudawski är väninnan som blivit med barn och tvingats till tidigare ansvar. Mitt emellan barn och vuxen befinner sig Cam, och Hans Christian Thulin lyckas också pendla mellan pojke och man – medan Adam von Friesendorff som Josh fått en rätt otacksam roll som det egentligen inte går att göra så mycket av. Men det som går, det gör han.

Till syvende och sist är det ändå den sprudlande och sprakande energi som genomströmmar hela föreställningen som också tänder publiken och får den villigt på fall.

Eftersom det är en komedi ordnar naturligtvis det mesta upp sig för att åstadkomma ett slut i försoningens tecken. Men en sak hänger trots allt i luften och oroar mig som hundägare: Vad hände egentligen med Churchill?

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.