CD: NOW med Ellika Frisell, Solo Cissokho och Rafael Sida Huizar
Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, augusti 30th, 2013
Ellika Frisell, Solo Cissokho, Rafael Sida Huizar: NOW. (Country & Eastern/Naxos). Speltid: ’.
Ellika Frisell (violin och viola), Solo Cissokho (kora och röst), Rafael Sida Huizar (slagverk och röst)
Betyg:
–
–
–
När Anders Zorn och de andra nationalromantikerna mot slutet av 1800-talet ville väcka liv i den svenska folkmusiken med spelmansstämmor och korande av riksspelmän var det bland annat utifrån romantikens tanke att man i folkmusiken kunde finna ett genuint uttryck för nationen och folksjälen. Liknande tankar fanns på andra håll i Europa när tonsättare gav sig ut för att uppteckna folkliga melodier. Men snart visade Béla Bartók i Ungern att folkmusiken inte följer några nationsgränser. För den upptäckten blev han inte uppskattad av alla. Idag är att blanda och ge snarare än att finna det förment genuina, och vi har fått vad man ibland kallar ”världsmusik” där själva fusionstanken är central. Olika kulturer ska mötas och skapa nytt. Det gäller i hög grad även detta album som fått det lite uppfordrande namnet NOW. Det är NU det händer – men inte på svenska utan på engelska, vår tids lingua franca.
Ellika Frisell är en svensk spelman förankrad i Bingsjötraditionen; bland hennes läromästare finns ingen mindre än Päkkos Gustaf. Men här har hon stämt möte med Solo Cissokho – sångare, historieberättare och vandrande spelman från Senegal – och med Rafael Sida Huizar – slagverkare från Mexico med dragning åt jazz och världsmusik. En låttitel som ”Skänklåt efter Bingsjö / Sahadougou / Kelefapolska / Kelefaba” säger något om vad som väntar.
Multikulturella produkter av det här slaget kan ibland släta ut särdragen snarare än att låta spännande möten uppstå. Men farhågor av det slaget förflyktigas redan med albumets första låt, ett riktigt snyggt och spännande arrangemang av ”Brudpolska efter Janissa Per Hansson”. Man övertygas snabbt om att detta är ett projekt där tre musikanter helt enkelt har hittat varandra och tillsammans vill göra bra musik utifrån sina olika traditioner. Var och en får framträda i egen rätt, samtidigt som det visar sig att vägen mellan Dalarna och Senegal inte är så lång när den går via Mexiko … Men jag måste också tillstå att mitt intresse något svalnar efter hand – om det nu beror på den kumulerade effekten eller om det faktiskt blir lite mer ensartat och mindre innovativt mot slutet.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
