Croquis

Inlagd av Peter Ekström Krönika måndag, augusti 26th, 2013

I samband med att jag skrev om skönhet och kvinnor (Det vackra IV: Kvinnor) kom en reaktion på Facebook. Det var en vän som refererade till den upphetsade debatten om croquis-teckning på Risbergska gymnasiet i Örebro. Den gången hade han tyckt att croquis-teckning med naken modell inte var något att bråka om. Men nu, efter att ha läst min text om kvinnokroppen och den manliga blicken, menade han att han hade fel.

Croquis eller kroki är när man gör snabba och skissartade teckningar efter levande naken modell. Detta har varit ett traditionellt västerländskt sätt att lära sig på i konstskolor och på konstkurser sedan ungefär 150 år. Konstnären Henri Matisses (1869-1954) tankar om denna typ av teckning har varit mycket betydelsefulla. Croquis-teckning är fortfarande en hörnsten på läroplanen hos många förberedande konstskolor. Vid sidan av croquis finns också annan teckning, målning och skulptur då den nakna kroppen är förebild. Då gäller det i allmänhet längre ställningar och det kallar man ibland aktstudier.

Anledningen till att croquis har överlevt är, vill jag tro, inte så mycket att den har med nakenhet att göra, utan på grund av andra orsaker.

Men det är klart att nakenheten är en del av bilden, om uttrycket ursäktas. Det var ju det jag försökte komma åt i min text om skönhet och kvinnor. Jag tror inte på Immanuels Kants tes om det oengagerade betraktandet. Men jag tror också att vi människor, både kvinnor och män, har en förmåga att sortera bland våra intryck och uttryck. Jag tror inte att vi är slavar under ”djuriska drifter”. Detta antagande gör nakenheten användbar till mer och kanske till och med större saker, än pornografi.

Som pedagogisk metod är croquis mycket bra. Poängen är inte att lära sig att teckna nakna människor intill perfektion utan något annat. Det handlar om att lära sig, eller kanske snarare att upptäcka, att se.

Vårt seende är i allmänhet beslöjat och stört. Vi ser inte vad vi tror att vi ser. Kulturella avlagringar, personliga minnen med mera skapar våra synintryck tillsammans med vad vi ser rent fysiskt. När vi till exempel tittar oss i spegeln är den subjektiva bilden och den objektiva bilden ibland mycket långt från varandra.

Inom konsten bejakar vi ofta det subjektiva. Men detta är svårt att använda som pedagogisk metod – inget är fel och därmed kan inget utvecklas. Objektiva hållpunkter är därför intressanta inom konstpedagogiken. Men de är sällsyntare än vad man kanske kan tro. När två människor målar av samma landskap eller samma stilleben kan resultaten skilja sig avsevärt men de kan ändå vara helt ”rätt”. Anledningen till detta är att inför den typen av motiv finns det möjlighet att få till en bra bild även om de ingående detaljerna är ”fel”.

Med croquisteckning finns inga sådana möjligheter. En havererad croquisteckning avslöjar sig direkt – den kan inte räddas. Anledningen är att den nakna människokroppen är både så bekant och så komplex. Den är svår att teckna av och det är lätt att se när det blir fel.

Konstnären Peter Dahl skrev den klassiska lilla handboken Modellteckningens grunder. Den var från början ett stencilerat kompendium som användes på konstskolorna. Första versionen kom redan 1964 och sedan dess har den kommit i många omarbetade upplagor. Så här skriver Peter Dahl:

”Modellstudier är praktiska vid undervisning av följande skäl: Människokroppen är en varierad och komplicerad enhet som lyder under en rad, logiska, fysiska och anatomiska lagar. Det är svårt att finna motiv som likt mänsklig modell kan förena kraven på komplikation och lagbundenhet. Den pedagogiska fördelen är att lärare och elever gemensamt kan uppfatta motivets funktion, vilket gör att de tillsammans kan resonera om förhållandet bild – motiv utan alltför mycket löst tyckande. (…) Målsättningen är inte främst att ’lära sig att teckna människokroppen’, även om det blir en självklar biprodukt, utan att lära sig att formellt analysera bilden i förhållande till motivet. Men analysen är inte något självändamål. Den är främst avsedd som ett hjälpmedel när man t. ex. frågar sig varför ens bild inte stämmer med ens uppfattning av motivet.”

Saken är dock inte okomplicerad. Till den hör den västerländska kulturens fokus på det kroppsliga. När jag gick på konstskola tidigt på 1970-talet hade vi mycket modellteckning, med enbart kvinnlig modell. När vi frågade lärarna, alla män, om varför det var så, kom de med långa utläggningar om kvinnokroppens överlägsna fördelning av muskelmassa och fettvävnad. Män var ”ointressanta” som modell. Det lät väldigt genomskinligt redan då.

Och fortfarande finns det en stark majoritet av kvinnliga modeller. Manliga är mycket svårare att få tag i. På Örebro Konstskola, där jag arbetar, har vi ambitionen att ha lika mycket av båda. Den ambitionen är svår att uppfylla. Men vi försöker därför att vi tycker att croquis fortfarande har en mycket stark pedagogisk funktion.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion och är rektor för Örebro Konstskola