Scen: Eldfågeln med Teatervalvet (Teaterladan i Wadköping, Örebro)

Inlagd av Camilla Johansson Recension, Scen fredag, augusti 2nd, 2013

Teaterladan i Wadköping (Örebro)

Eldfågeln av Henrietta Helldin och Johanna Oranen

Teatervalvet

Regi: Anna Nyman i samverkan med ensemblen

Kostym: Johanna Oranen
Musik: Andreas Svensson

I rollerna: Adam von Friesendorff, Erik Särner, Filippa Palm, Hélène Nevers, Henrietta Helldin, Johanna Oranen, Ronny Pettersson

Betyg:

–

Under julis sista hälft och augustis första har man kunnat, och kan fortfarande, pjäsens sista föreställning är den 10 augusti, se en fusion av olika ryska folksagor i Teaterladan i Wadköping. Inspirationskällorna är sagorna ”Sagan om Ivan-tsarevitj”, ”Eldfågeln och den grå vargen” samt ”Vasilisa den Fagra”.

 Pjäsen har allt en riktig saga ska ha, förbannelser, tappra prinsar och vackra prinsessor, och sagan har sin rot i ett träd, kan man, i ett tappert försök att skämta, säga. Tsarinnan Dariyas vackra ägg blir kontinuerligt stulna, och varken vakten eller sonen Ivan kan hålla fokus tillräcklig länge för att tjuven, som visar sig vara Eldfågeln själv, ska fångas, även om Ivan är nära en kort stund.

Naturligtvis måste problemet lösas, och Ivan ger sig ut på jakt efter de konstfulla äggen.

Scenografin är enkelt men vackert gjord, scenkläderna är vackra och skådespelarna är duktiga, men första akten känns i ärlighetens namn lite lång. Faktum är att när paus annonseras så känner jag att jag inte blivit tillräckligt fångad för att egentligen vilja stanna.

Men det gör jag, och det får jag verkligen inte ångra. För i andra akten kommer Baba Jaga. Efter att före pjäsens start ha funderat på den relativt höga medelåldern hos publiken på en familjeföreställning är jag nu tacksam för att det inte finns några mindre barn med i publiken.

Baba Jaga i Hélène Nevers gestaltning är så intensiv och så påtaglig att min nioårige son frågar om vi verkligen måste stanna. Vid det laget är jag så fångad av pjäsens magi att jag bara väser i mungipan att det är klart vi ska stanna. Han håller dock min hand hårt under Baba Jagas tid på scenen, och när Baba Jaga ska försöka få liv i sin dotter Mara så är även jag… inte rädd, men något är det.

Kanske ligger det i sakens natur, men Baba Jaga ökar även intensiteten i de andra skådespelarnas tolkningar, och det är omöjligt att inte fångas av historien. Sagor slutar lyckligt, och så även denna. Återföreningar sker och förtrollningar bryts. Jag kommer aldrig att erkänna det igen, men när det sistnämnda sker, då stiger tårarna i mina ögon. De flesta skådespelarna, som samtliga spelar flera roller, är värda en eloge, men Hélène Nevers som Baba Jaga är outstanding. Du har fortfarande chansen att se pjäsen i några dagar. Ta den.

__________

Camilla Johansson